Träning för hälsa och prestation

Jag flyttar!

2011-12-08T23:19:00.001+01:00

Nu är det så dags, jag flyttar den här bloggen till min hemsida istället. Så i fortsättningen hittar ni mig på http://www.performancebyhagstrom.se

The Nike Blast...jag presenterar klasser

2011-11-30T17:08:00.003+01:00

Idag kom schemat och anmälningssidan till årets Nike-konvent, The Nike Blast, i Stockholm den 4-5 februari 2012. Och därmed kan jag äntligen berätta att jag kommer att presentera två klasser vid konventet. Jag är stolt, smickrad, glad, nervös, livrädd och allt möjligt annat som jag inte kan sätta ord på just nu. Det blir utan tvekan det största jag gjort som tränare. Så nu blir det några veckor av hård träning och förberedelser. .

Klasserna jag kommer att köra är:

* Crossfit Endurance - Let´s feel the heart! (lördag kl.14.20)

* Spinning - From Heaven to Hell - and Back! (söndag kl.10.20)

Boka in er nu, det kommer bli en grym helg!

Utbilda dig inom Crossfit Endurance

2011-11-28T10:55:00.002+01:00

Efter mycket turer fram och tillbaka kan jag äntligen säga att jag lyckats få hit Brian MacKenzie för att hålla en CrossFit Endurance Trainer Course. Brian grundade CrossFit Endurance och är en väldigt inspirerande utbildare som själv sysslar med ultralöpning. Utbildningen kommer hållas på Crossfit Nordic i Stockholm den 9-10 juni 2012. Anmäl dig till eventet här .

Ny utmaning...

2011-11-27T20:45:00.004+01:00

Att utmana sig själv genom att prova nya träningsformer är väldigt roligt. Genom att göra det utvecklas jag både som atlet och tränare: Som atlet eftersom jag får arbeta med kroppen på nya sätt och med nya muskler och som tränare får jag förståelse för andra träningsformer och idéer till nya övningar att använda till mina kunder.

Idag var det dags för en ny utmaning - Poledance! Petra Larsson som äger Dancing Queen, hade är en gammal kollega till mig och för några veckor sedan bestmde vi att jag och resten av UCSP-gänget skulle få prova en klass. Petra tog Poledance till Sverige som träningsform och hon både startade och driver SM i Poledancing. Under en timme blev det både hård träning och väldigt mycket skratt. Jag ger all min respekt till de som tränar Poledance. Det var både väldigt jobbigt - från och till gjorde det rätt ont - och kräver hög kroppskontroll och rörlighet. Och att göra alla dessa övningar och samtidigt försöka vara sensuell och sexig är för mig ofattbart. Med det sagt tror jag ni förstår att jag kanske inte var den sexigaste som dansat runt en stång. Och nej, jag funderar inte på att byta yrke.

Tack Petra för att du gjorde detta för oss och tack gänget på UCSP som alltid är villiga att testa nya saker.

Svettisdagarna

2011-11-19T06:55:00.002+01:00

Idag är det dags för SVDA11, alltså Friskis & Svettis stora årskonvent. Årets konvent är på Kistamässan i Stockholm och jag är anlitad för att presentera två klasser med Pulslöpning. Målet är helt enkelt att deltagarna ska lära sig använda pulsen som verktyg vid löpningen. Det ska bli väldigt roligt. Det brukar alltid vara så bra och rolig stämning på konvent. Alla deltagare är motiverade och vill inspireras och lära sig där nya saker, testa nya klasser eller utveckla gamla. Jag har också spanat in ett par programpunkter jag tänkte försöka smita in på. Och en är det så klart ett tillfälle att träffa och snacka med många kollegor från hela Sverige och andra delar av världen.

Positivt besked....

2011-11-18T08:45:00.005+01:00

Jag lyckades, jag klarade provet på Crossfit level 1, det kanske inte är någon jättebedrift men jag är ändå väldigt glad. Det var förra helgen jag var norska Sandnes på kurs. Även om jag har tränat på Crossfit-liknande sätt ganska länge och sedan tidigare är Crossfit Endurance Coach, var det väldigt intressant att få lite mer kunskap om bakgrunden till tanken med Crossfit. Och sen var det självklart nyttigt med all teknikträning. Och Crossfit Center i Sandnes var ett riktigt fint ställe. Jag fick en känsla av att vara i en flyghangar i miniatyr. De hade väldigt mycket utrustning av alla de slag som används inom crossfit. Så har ni vägarna förbi Sandnes är det absolut värt ett besök.

Billen lånad från Crossfit Norge

Alla har vi något att jobba med

2011-11-15T10:37:00.001+01:00

Det här med kropp och träning är intressant. Hur vältränad Du än är finns det alltid områden som behöver jobbas lite extra med. Ta en av mina kunder, till exempel. Han är vältränad och klarar de flesta övningar och uppgifter jag ger honom utan större problem. Hans "akilleshäl" är istället rörligheten där vissa övningar blottar svagheterna. Så efter att ha jobbat extra mycket med detta har han gjort framsteg även där. Vad vill jag då säga med detta? Jo, att alla har sina starka och svaga sidor. Att även de idrottare som vi betraktar som fulländade ofta har sidor som behöver extra arbete. Väl värt att tänka på.

Tack J för att jag får lägga upp denna film, du är grym att jobba med och alltid skönt att vi kan skratta med och åt varandra.

Föreläsning

2011-11-13T13:22:00.001+01:00

Workshop

2011-11-11T10:14:00.005+01:00

Min workshop i oktober fick så bra respons och nästan genast kom förfrågningar om att köra en ny. Den här gången blir det i Göteborg den 2 december. Är Du intresserad så ser Du inbjudan här nedan.

Föreläsning

2011-11-09T23:11:00.003+01:00

Nytt koncept från Asics

2011-11-02T22:30:00.003+01:00

Idag var jag med och lanserade Asics nya skokoncept, en linje som fått namnet "33". Tanken är att de ska vara både lätta och ha bra dämpning. En lättviktsko för många, helt enkelt. I samband med lanseringen på Runner's Store fick alla inbjudna var sitt par skor och en kortare löprunda med mig som ledare för att pröva dem. Själv är jag van vid att springa med ganska lätta och tunna skor eftersom jag gillar att ha en bra markkänsla när jag springer. Och ju tunnare och lättare skor du har, desto mindre stöd och dämpning ger de generellt. Men den nya skon från Asics lyckas med att ge båda delarna. Visst, de kommer inte ersätta de allra lättaste skorna som de mest drivna löparna använder. Men för motionslöparen som söker känslan utan att gå miste om dämpningen är de perfekta. En skön sko, helt enkelt. Jag ser fram mot att testa dem vidare.

Min workshop på Bosön

2011-10-29T19:16:00.003+02:00

Efter en hård veckas jobb var det äntligen dags att köra Workshopen på Bosön. Med några sjukdomsavhopp i sista minuten var vi ett 20-tal personer som under fem timmar jobbade stenhårt. Först filmades alla, därefter blev det ett teoriavsnitt. Resten av dagen ägnades åt praktiskt arbete innan alla filmades på nytt. Alla var otroligt duktiga och utvecklades massor under under de här timmarna. Innan deltagarna lämnade Bosön fick de också en gåva från Gococo. Jag är jättenöjd med dagen, det var verkligen jätteroligt och jag fick bra respons. Så det blir helt klart fler kurser framöver.

Träningsresor att längta till

2011-10-27T07:23:00.002+02:00

I Fitness Magazine nr 11, november 2011

Lifestyle Golf Magazine

2011-10-25T07:21:00.001+02:00

Lifestyle Golf Magazine nr 6/oktober 2011

Spännande framtid

2011-10-23T22:47:00.006+02:00

Det händer mycket just nu. Företaget rullar på bättre än jag hade vågat hoppas på och det är många nya projekt på gång. Efter att jag hade gjort mina sista fasta klasserna på Balance i onsdag ringde en annan träningsanläggning och ville ha mig som instruktör. Vi får se, men om det blir av återkommer jag om det. I veckan fick jag också en fråga om att komma tillbaka till Workout Åre som presentatör nästa år. Både roligt och smickrande att bli ditbjuden igen! Håll utkik efter programmet för det blir något utöver det vanliga. I helgen gjorde jag också en fotografering för att få bilder till ett löpkompendium jag håller på med. Tanken är att det ska vara klart och tryckt till min workshop nästa helg, så jag har en del arbete att göra nu i veckan..

Ps. Min workshop blev snabbt fulltecknad, men jag hoppas kunna erbjuda den snart igen.

Sista klasserna

2011-10-19T13:30:00.005+02:00

Åter hemma i Sverige har det varit fulla dagar med mycket kundmöten och nya projekt som ska sättas. Innan jag åkte till Portugal bestämde jag mig efter mycket tänkande för att sluta med mina fasta klasser på Balance Training. Hur roligt det än är att ha dem har jag känt att jag inte riktigt hinner med och ibland måste man fatta beslut som inte är helt roliga. Så idag var det dags för de sista klasserna. Jag ville göra en snygg avslutning och själv informera kunderna - jag har många stamkunder på mina klasser. Det blev en härlig stämning rakt igenom, men roligast var nog spinningklassen. När jag var i Portugal filmade jag en cykeltur jag gjorde. Filmen klippte jag ihop och satte ljud på. Så med den på storbild kunde jag guida alla deltagarna på en cykeltur i Portugal. Jag har fått väldigt många fina ord från kunder idag och det är med sorg jag lämnar ifrån mig klasserna. Nu har jag lovat att jag kommer komma tillbaka och köra lite "eventklasser" och vikariera lite, så helt lämnar jag ju inte.

Surf's up!

2011-10-14T18:47:00.014+02:00

Vilka sköna veckor detta har varit, fulla av träning och underbara människor. Det finns mycket att minnas när vintern är som kallast hemma i Sverige. Ett av de minnen jag kommer hålla fast i är min och Kinnas surfingutflykt i tisdags. Vi hade lyckats få en hel dag ledig. Det är inte så vanligt här på campen då schemat är fullspäckat hela dagarna, varje dag. Men i tisdags hände det och vår plan var att åka till Lagos och surfa. Vi hade bokat tid på en surfskola klockan 9.20 och åkte förväntansfulla i hyrd bil strax efter sju. Båda hade vi provat surfing någon gång för många år sedan, men nu skulle det ske ordentligt. På skolan välkomnades vi som "the Sweds" och alla våra fördomar om surfare slog in när ägaren hade stora rastaflätor och såg ut att vara plockad ur gamla kultfilmen "Point Break". Alla på skolan var väldigt trevliga. De flesta var där för någon veckas surfande och var lite skeptiska till oss som bara skulle vara där en dag eftersom det tar längre tid än så att lära sig surfa. Efter att ha fått våtdrakt och bräda packade vi in oss i bilar för att åka till dagens "surfspot". På plats började vi med lite teori om om säkerhet och vattnets rörelser. Därefter var det instruktioner om hur vi skulle "ta vågorna" och sen var det bara ut och omsätta instruktionerna i praktiken. Många gjorde några vågor och vilade lite innan de tog några till, men jag och Kinna körde på ganska hårt. Vi körde våg efter våg utan särskilt mycket vila emellan och de fick tvinga upp oss för äta lunch. Innan dagen var slut tog vi båda "gröna vågor", dvs. att vi tog vågen innan den "bröt". Detta var bland det roligaste jag gjort på länge. Jag har varit "hög" på den dagen hela veckan och kan inte vänta på nästa tillfälle jag får att surfa.

Fettskatt i Danmark

2011-10-10T19:37:00.000+02:00

Förra veckan införde Danmark en skatt på mättat fett för att minska fetman hos landets befolkning. Frågan om detta är rätt väg att gå? Är det något för Sverige också? Jag tror inte det. Det finns alltid en risk att skatter och förbud uppfattas som förmynderi, något jag tror att de flesta är emot. Jag tycker nog att man kunde göra tvärtom, det vill säga att det vore bättre att sänka skatten på sådant som är bra, t.ex. grönsaker, frukt, kött och fisk. Om detta har jag tidigare skrivit om och ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag.

Algarve halvmarathon

2011-10-09T16:31:00.010+02:00

Solen fortsätter att skina på oss här i Portugal. Igår t0g vi farväl av ett gäng resenärer för att några timmar senare hälsa nya välkomna. Det är alltid lite jobbigt att säga hej då när en vecka tar slut. Det finns alltid vissa resenärer som jag hinner lära känna ganska bra på en vecka och sen är det ju även ledare som åker hem. Samtidigt är det förväntansfullt: vad är det för nya gäster som kommer den här gången?

Idag tog jag med mig ett gäng på ca 35 personer och åkte för att springa Algarve marathon, halv marathon eller mini marathon (6 km) i Faro. Som jag tidigare nämnt är det väldigt varmt här, runt 30 grader, så jag var lite orolig för hur det skulle gå för alla. Men med facit i hand kan jag säga att det gått jättebra, alla kom i mål och mår bra. En tjej genomförde sitt första marathon - vilken bedrift i denna värme! Själv sprang jag halvmaran utan prestationskrav. Det blev en trevlig runda. De första fem kilometrarna gick väldigt bra, men sen fick jag krampkänningar i magen och var tvungen att sänka tempot. Kramperna släppte inte förrän vid 17-18 kilometer, men då kunde jag springa på igen. Jag tror att kramperna kom sig av att jag drack lite för mycket innan loppet. Även min träningsmängd förra veckan kan ha spelat viss roll. Hur som helst gick jag i mål på 1.40 efter lite missförstånd om var målgången egentligen var. Nöjd med rundan ska jag nu gå och lägga mig vid poolen och sola.

Flyter bort i Portugal

2011-10-06T07:05:00.002+02:00

Värmeböljan fortsätter här i Portugal, temperaturen ligger stadigt runt 30 grader. När man ska träna i sådan värme är det väldigt viktigt att se till att få i sig vatten, men även extra salt. Om du inte får i dig salt och mineraler är risken att du får för lite electrolyter i kroppen och då fungerar inte nervsignalerna ordentligt och det kan bli farligt.

I tisdags tog jag med mig ett gäng på en cykeltur. Vi tog det lugnt och stannade även för den obligatoriska kaffen. Frågan om det inte är det som är viktigast: För en cykeltur utan kaffe är ingen bra cykeltur, eller hur?

Älskade jobb

2011-10-05T16:04:00.003+02:00

Jag älskar mitt arbete varje dag, men vissa dagar är bättre än andra. Efter dagens morgonstund blev det lätt yoga på balkongen. Underbart!

Varför är löpare rädda för styrketräning?

2011-10-03T17:16:00.002+02:00

Möjligen en lite kaxig titel på detta blogginlägg, men för en tid sedan pratade en tränarkollega och jag om hur ofta vi träffar löpare som inte vill styrketräna eftersom de "inte vill bli stora". OM de styrketränar tränar de lättare styrka med 10-12 repetitioner per set. Det lustiga i sammanhanget är att det är just vid den typen av styrketräning som den sarkoplasmatiska hypertrofin sker, det vill säga att det är då muskelvolymen ökar som mest. Om de istället skulle träna i set med 1-6 repetitioner skulle de inte öka lika mycket i muskelvolym, men bli väldigt starka. Och ja, detta stämmer även bra för många tjejer.

Nu när det är utrett är det bara att börja träna tyngre styrketräning så blir Du både stark och hållbar - oavsett om du är löpare eller inte.

Hej då Sverige, hej Portugal

2011-10-01T21:34:00.007+02:00

I fredags avslutades arbetsbeckan med ett överraskningspass med sju sköna tjejer. De skulle infinna sig på S:t Eriksplan kl. 11.30, det var det enda de visste. Skulle det vara överraskning, så skulle det! Från S:t Eriksplan tog jag dem till Karlbergs hinderbana där vi körde ett något anorlunda crossfitpass med dem. De såg både trötta och glada efter passet. Kan man avsluta arbetsveckan på ett bättre sätt än med leenden?

Överraskningstemat fortsatte vid kvällens middag med familjen, kinesiskt efter dotterns önskemål. En höjdpunkt. För det var länge sedan vi var ute och åt hela familjen. Efter att ha jobbat på en av sveriges bästa asiatiska restauranger så är jag lite kräsen när det gäller mat från den delen av världen. Då är det skönt med vår lokala kines, WongKee, där kocken lagar saker som inte finns på menyn om jag ber om det. De är helt klart värda ett besök. Oftast nöjer jag mig med det som finns, men den här kvällen ville jag äta något nytt men klassiskt kinesiskt. Så jag bad kocken överrasa mig. Ut kom en fisk i peppar- och svartabönsås som var helt underbar.

Efter middagen var det bara att gå hem och packa klart inför resan. Och nu sitter jag på välkända Nox cafe i Monte Gord0 där jag verkligen känner mig välkommen och hälsas med både kindpussar och kramar. Portugal bjuder på närmare 30 graders värme och i vattnet är det runt 25 grader, så det blir helt klart en förlängning av sommaren. Det kommer bli mycket löpning för min del, men även en del cykel och självklart crossfit de flesta dagarna. Och sedan blir jag väl tvungen att skämma ut mig på ett av Kayo´s Discopass också. Hon utmanade mig, lite på skoj. Och vem är jag att backa från en utmaning...?! Men vi får se.

Jag känner mig väldigt tacksam för att familjen står ut med att jag åker iväg och jobbar här lite då och då. Jag vet att A får dra ett tungt lass där hemma när hon är själv, med hämtning och lämning och allt annat det innebär att vara själv med en fyraåring. I och för sig en helt underbar fyraåring, men att jobba heltid och både hämta och lämna varje dag är svårt att få ihop. Så även om det ger mig lite dåligt samvete måste jag ändå avsluta med att visa utsikten från mitt rum. Av alla gånger jag varit här är detta första gången jag har ett rum så här högt upp, så detta har jag aldrig sett förut. Sämre utsikt kan man ha att vakna till!

Tappar löpningen sin själ?

2011-09-27T12:45:00.003+02:00

I söndagens Aftonbladet frågade Erik Hörstadius i en debattartikel om löpningen är på väg att tappa sin innersta själ med all teknik, utrustning etc. som finns idag. Har dagens löpare blivit ett modeoffer? Och i så fall, är det dåligt?

Jag tycker att han har en viss poäng. Ibland kan jag tycka att vissa personer blir lite för inriktade på allt runtomkring istället för på själva löpningen. Nu ska inte jag kasta sten i glashus. Jag har i princip alla prylarna själv. Men när jag hör folk säga att de inte kan löpträna för att de glömt sin puls-/gpsklocka kan jag inte låta bli att fundera: är det klockan som springer åt dem? Här kan ni läsa artikeln.

Möte med Mr POSE

2011-09-25T22:07:00.005+02:00

Medan många andra laddade för Lidingöloppet i lördags var jag och ett gäng andra på väg till Bosön för att träffa mr POSE, Dr Nicholas Romanov. Jag hoppades på många teknikövningar och få tips om olika sätt att lära ut POSE på. I korta drag kan man säga att POSE är en teknik som är sprungen ur fysik och biomekanik. Ren vetenskap, alltså. Löpningen ska hela tiden utgå från The Pose som är en ställning där vi står på ett böjt ben med den andra foten uppdragen under rumpan. Från den ställningen ska vi bara falla framåt för att sedan åter komma till the pose. Det ska användas så lite muskelkraft som möjligt. Istället ska gravitationen användas för att ta sig fram.

På vägen ut till Bosön hade jag hämtat upp Micke som gått en clinic för Romanov tidigare. Han berättade att det var en väldigt speciell man. Och det var det. Under clinicen skrattade dr Romanov nästan hela tiden, åt sig själv eller åt oss deltagare. Och när han inte skrattade skällde han ut oss. Inte för att vara elak utan för att han så gärna vill att vi alla ska lära oss att springa. För tänk inte ens tanken att "alla kan väl springa?". Nej, löpteknik är en egenskap som vi måste träna på hela tiden.

Efter teorilektionen var det dags för praktik. Först filmades vi en och en. Sedan följde massor av övning och olika drillar för att lära sig tekniken. Det märks tydligt att Dr Romanov brinner för detta. Han kan hålla på hur länge som helst och kan nästan bli lite arg och frustrerad när någon inte förstår vad han menar eller klarar av att göra det han vill. Jag gillade verkligen att han gav individuella råd och tips, det gjorde att alla kunde utvecklas där det behövdes. När vi var klara med övningarna var det dags att bli filmade igen. Sedan gick vi för att titta på filmerna. Snacka om att det var skillnad mellan första och andra tagningen. Vid första var det ingen som var i närheten av rätt teknik, men vid den andra tillhörde jag dem som fick beröm för att vi hade rätt teknik. Jag växte nog några cemtimeter!

Pressa pulsen med intervaller

2011-09-22T10:33:00.000+02:00

Fitness Magazine nr 10, oktober 2011

Workshop

2011-09-21T21:46:00.002+02:00

Den 29 oktober håller jag en workshop i löpning och löpteknik, är du sugen på att delta?

Lidingöloppets sista mil

2011-09-18T18:35:00.007+02:00

Det är fascinerande hur kroppen anpassar sig till olika saker. Idag var jag ute och sprang sista milen på Lidingöloppets bana tillsammans med en god vän som ska springa den 30 kilometrarna för första gången nästa helg. För några år sedan tyckte jag att den banan var hemsk, men numera tycker jag att den är underbar. Visst, idag var jag inte där för min egen tränings skull. Och visst var farten en helt annan, men inte mycket lägre än den jag höll för några år sedan.

När du tränar kan det vara svårt att se din egen utveckling om du inte mäter den med jämna mellanrum. För löpning kan du till exempel göra ett testpass varannan månad. Hur långt testet är spelar ingen roll, det vill säga om det är tre eller fem kilometer. Huvudsaken är att du springer samma runda vid testtillfällena och att du tar i allt du kan vid testtillfället. Det går att skapa liknande och anpassade testpass för andra typer av träning. Det behöver inte - och ska inte - vara krångligt. På det här sättet ser du enkelt vilka resultat dina ansträngningar ger och det i sin tur ger energi för att fortsätta.

Tillbaka till Lidingöloppet. Jag har bestämt mig för att inte springa loppet nästa helg. Jag ska istället gå på en workshop i POSE-running, en metod som jag jobbat mer eller mindre med under ganska lång tid nu. Först läste jag mig till kunskapen och efter min Crossfit Endurance-utbildning är jag även certifierad inom tekniken. Nu kommer metodens grundaren, Dr Nicholas Romanov, till Stockholm för att hålla två dagars workshops. Den ena är oturligt nog samma dag som Lidingöloppet. Men det gör inte så mycket. Jag har inte känt något stort sug efter att tävla - även om jag erkänner att jag blev lite sugen när jag igår såg alla löparna i Stockholm Halvmarathon. Dessutom var jag så stolt över alla mina kunder och vänner som sprang och gjorde fantastiska resultat. Grattis till Er och alla andra som genomförde loppet.

Men att välja workshopen före Lindingöloppet var inget svårt val. Jag har länge velat gå en kurs för Dr Romanov. Dessutom får jag resten av dagen till att umgås med familjen. Det är ju sista helgen hemma innan jag åker till Portugal i två veckor. Och där ska jag faktiskt springa ett halvt marathon.

En helg på stigar

2011-09-12T20:53:00.006+02:00

Då har Sörmlandsledsäventyret klarats av vilken helg det blev! Jag och Emelie möttes vid lunch i fredags och tog oss ut till Handen där vi startade vår löpning. Första delen av banan hade vi båda sprungit tidigare. Terrängen där är relativt lättsprungen. Vårt mål var ett vindskydd ca 10 kilometer norr om Skanssundet. Den sista biten innan lägerplatsen fick vi gå. Mörkret hade kommit och vi ville inte riskera några skador i form av stukade fötter. Väl på plats tände vi elden och åt. Sedan var det bara att krypa ned i sovsäcken och sova. Jag sov väldigt bra. Visst vaknade jag då och då, men det var inte svårt att somna om. Och att vakna till en stigande sol som skiner över vattnet var fantastiskt!

Efter att vi hade fått i oss lite frukost fortsatte färden ned till Skanssundet där vi tog färjan till Mörkö. När vi kom över lyckades vi få handla lite kaffe och tilltugg innan caféet egentligen öppnade. Mycket tacksamma, det smakade utmärkt. När vi började springa på Mörkö insåg vi att det inte skulle bli lätt. Terrängen var riktigt tuff här. Upp och ned hela tiden och dessutom dåligt underlag med mycket rötter, sten och kalhyggen. Vi fortsatte sakta framåt och på vägen mötte vi då då och då människor som vandrade på leden eller plockade svamp.

När vi närmade oss Tullgarns Slott började jag känna mig riktigt seg och sliten. Så vi bestämde oss för att ta en längre lunch där, ordentlig mat med våfflor till efterrätt. Vi passade även på att kolla hur vi låg till enligt den ursprungliga planen och konstaterade att vi låg efter. Främst för att det var svårare terräng än vi trott, men även för att det var längre än vi uppskattat. Där och då bestämde vi oss för att sova på ett vandrarhem i Trosa. Så det blev både varm säng och varm mat den kvällen. Vi åt pizza och sen tror jag vi sov i nästan tio timmar.

En snabb söndagsfrukost och sen var det dags att springa igen. Jag trodde att jag skulle vara väldigt seg i benen, men så var det inte. Jag var väldigt pigg och det kändes fantastiskt bra att springa. Efter cirka trettio kilometer med tuff löpning var vi så framme vid bilen som skulle hämta oss. Då hade jag 45 minuter på mig innan tåget skulle gå mot Stockholm och vi var fortfarande tio till femton minuter ifrån Nyköping. Så det blev att duscha snabbt på Hjortenbergsbadet och sedan ta sig till stationen.

Nu sitter jag här dagen efter och känner mig uppfylld och stolt över vad jag gjort. Vi kan så mycket mer än vi tror. Framöver kommer det förhoppningsvis bli flera äventyr och då hoppas jag att många andra vill följa med.

Hållbart jordbruk?

2011-09-08T23:15:00.002+02:00

Att jag gillar ekologiska produkter har nog framgått sedan tidigare och jag försöker ävenvälja det så ofta jag kan. I början på året hörde jag talas om ett intressant projekt

Så här beskriver de projektet själva:

"Vi är ett projekt i Uppsala län som sammanför utländsk kompetens med svenska landsbygden för utveckla nya grödor och livsmedel och på så sätt diversifiera näringslivet, skapa arbetstillfällen, öka andelen närproducerat och främja miljö, hälsa, ekonomi och smak."

Vill ni läsa mer så gå in här.

Det ska bli intressant att se hur lyckat det blir nästa sommar. Framtiden för svenska jordbruk kanske är att odla mindre vete och mer av "nya" grödor.

Jag SUPar

2011-09-06T21:20:00.002+02:00

Mitt i Söderort, tisdag den 6 september.

Tävling jag är sugen på.

2011-09-05T22:15:00.003+02:00

Photo: Peder Sundstroem

Idag har 200 personer tagit sig från ö till ö i Stockholms skärgård. Totalt avverkade de 64 kilometer varav tio simmades, resten sprangs. På startlinjen idag stod flera vänner till mig och jag vet att de alla presterade fantastiskt bra, trots att förhållandena inte var de bästa. På sina ställen blåste det visst 10 sekundmeter. Med andra ord väldigt svårsimmat. Lite galet kanske, men jag måste säga att jag känner mig lite sugen. Vore det inte för att jag planerar att springa Gore-Tex Transalpine nästa år så hade det nog blivit "Ö till Ö".

Annars pågår förberedelserna inför helgens äventyr. Fredag lunch möter jag Emelie för att sedan börja färden ner till Björkvik utanför Nyköping. På söndag eftermiddag hoppas jag maten är serverad av världens bästa support - för jag gissar att vi lär vara hungriga då!

Kostdebatt

2011-08-30T21:37:00.005+02:00

Idag har det varit debatt om låg kolhydratkost igen (t ex LCHF). Flera medier har rapporterat att flera av de studier som påvisar positiva effekter av den kosten (och som det ofta hänvisas till) är finansierade av köttindustrin. Det kanske är föga förvånande, men frågan är hur mycket vi vågar lita på resultaten då? Och vad ska alla de LCHF-förespråkare som ondgjort sig över att AXA och andra liknande företag finansierat forskning som - åtminstone delvis - ligger till grund för livsmedelsverkets rekommendationer, säga nu?

Förstå mig rätt, jag säger inte att LCHF-kost är fel. Jag säger inte heller att en kosthållning med mer kolhydrater är det. Jag tror på varierad och allsidig kost, vilket jag skrivit om tidigare. Det jag ogillar är den fanatism som jag ofta kan se hos vissa förespråkare av LCHF. Argumentationen blir ofta av typen "det här funkar för mig och då funkar det för alla". Kan man inte ta kritik, diskutera och även se eventuella brister i det man benhårt tror på, så anser jag att det är fanatiskt. Och jag tror att en alltför strikt kosthållning - särskilt när vi talar om extrema dieter eller kostråd - utan några som helst undantag är farligt i det långa loppet. Flera av dem kanske funkar som en "kur" eller ett sätt att "kickstarta" för att nå snabba resultat och bli mer motiverad att fortsätta. Men för alltid....?

Att påstå att det som är hett och trendigt nu är den enda rätta vägen anser jag väl vågat. Det finns mycket inom kosthållningen och den mänskliga kroppen vi inte vet något om idag. Dessutom kommer nya forskningsrön, trender på kostområdet kommer och går, nya råvaror introduceras osv. Jag är säker på att vi framöver kommer att finna saker som förändrar vår kosthållning åt det ena eller andra hållet. Kort sagt, jag hoppas att alla ska hitta sitt sätt att äta för att må bra. Min poäng är att det troligtvis kommer att se olika ut för olika personer.

Med blicken framåt

2011-08-28T21:36:00.010+02:00

Vilken start det har varit efter semestern! Jag som trodde att det skulle bli en lugn början, men istället blev full fart från dag ett. Fantastiskt roligt! Och snart står jag inför nya utmaningar. I morgon släpper jag nämligen min livlina. Jag jobbar min sista dag på jobbet jag haft vid sidan av mitt eget företag inom träning och hälsa. Så nu är det tänkt att jag ska stå helt på egna ben. Väldigt skönt, men samtidigt lite skrämmande.

Tävlingsmässigt är säsongen i stort sett slut för min del. Känner jag mig i form kommer jag springa Lidingöloppet, om inte struntar jag i det. Just nu försöker jag planera nästa års tävlingar. Vilka ska jag köra och vilka jag får avstå. Jag vill göra två ironmandistanser på triathlon och gärna ett eller två marathon. Dessutom kommer jag troligen springa Gore-Tex Transalpine tillsammans med Emelie. Så det finns mycket spännande saker att se fram emot.

En annan utmaning som rycker närmare är löpningen på Sörmlandsleden. Fredagen den 9 september vid lunch börjar resan. Under helgen ska jag - och de som vill följa med - ta oss springandes till Björkvik, byn i Sörmland där jag växte upp. Det kommer bli runt 17 mil löpning utslaget på tre dagar. På nätterna sover vi i vindskydd med elden tänd. När vi når målet så väntar dusch och färdiglagad mat. Är du sugen på att göra mig sällskap? Hör av dig!

Vila och utveckling

2011-08-22T20:38:00.009+02:00

Det har gått drygt två veckor efter Järnmannen och jag har vilat en hel del under den tiden. Jag har rört på mig, till exempel sprang jag Midnattsloppet den 13 augusti, men i övrigt har det inte varit så mycket löpning eller någon särskilt intensiv träning. Vilan har även inneburit vila från bloggen, men nu är jag igång igen.

Mitt mål är att försöka utveckla mig själv så mycket som möjligt, både när det kommer till min fysiska förmåga och min yrkeskompetens. Jag försöker läsa och prata med människor, både inom och utanför branschen. Dessutom försöker jag gå olika utbildningar. För en tid sedan blev jag tipsad av Micke om en utbildning, "Crossfit Endurance Cert", och när jag läste om den var jag fast. Så i fredags satte jag mig på flyget till Köpenhamn där kursen hölls. Där mötte jag Micke och Erik (från Crossfit Nordic) som också skulle gå kursen.

Det blev en intensiv helg med mycket löpdrillar, dvs. övningar för att lära sig springa bättre genom s.k. POSE-running, en metod som används inom CFE. Men det har även varit en hel del teori, bland annat om programuppbyggnad. Inom konditionsidrotter brukar man traditionellt (och lite förenklat) börja med att bygga mängd (distans), sedan intensitet och avslutningsvis teknik. Inom CFE har man vänt på det. Här börjar man med tekniken, fortsätter med intensitet och sedan mängd.

Det har varit många intressanta tankar och mycket som har bekräftat det jag själv gör. En av de roligaste sakerna med kursen var att det var grundaren själv, Brian Mckenzie, som höll i allt. Jag hann få en del intressanta samtal med honom. Och förhoppningsvis kan jag även få honom att komma till Sverige inom en snar framtid.

Inga rapporter från Järnmannen

2011-08-08T08:29:00.006+02:00

Som ni alla vet gick Kalmar Triathlon av stapeln i lördags. Det är en SM-klassad tävling och mig veterligen Sveriges enda tävling på ironmandistansen. Är det då inte konstigt att inte någon av Sveriges större tidningar skrivit något om den? Vad jag har sett så har det inte varit en enda rad. Visst, triathlon är en ganska liten sport, om än snabbt växande, men några rader om ett SM borde de ändå få in.

Järnmannen reflekterar

2011-08-07T15:09:00.021+02:00

Nu har jag hunnit vila och börjat reflektera lite över gårdagens lopp. På det stora hela är jag nöjd med min prestation. Det jag kanske är mest nöjd över är att jag klarade mat och dryckesintag näst intill perfekt. Men vi börjar från början.

Jag vaknade tidigt på morgonen, hade ställt klockan på 4.30. Efter en tidig frukost var det dags att dra ner mot startområdet för att få cykel och hjälm godkända. När jag hade hittat min växlingsplats började jag duka upp min utrustning. Det var lite nervöst, men jag försökte minnas hur jag brukade ha det när jag tävlade förr (det här är min första triathlontävling sedan 2006).

När jag fått till allt som jag ville ha det blev jag nummermärkt. Sedan minglade jag runt och pratade med en massa bekanta som var på plats. En halvtimme innan start drog jag på mig våtdräkten och gick mot simstarten. Där gick jag i vattnet och simmade lite för att känna att allt satt som det skulle.

Eftersom jag inte är i någon bra simform var min plan att ställa mig långt ut till höger i startfältet och sedan simma lite snett höger, bort från den raka linjen. Allt för att slippa slåss i starten och istället kunna komma in i min egen simning. Det fungerade perfekt. Simningen gick över förväntan, jag gick in för växling på 1.14. Och själva växlingen gick ok. Inte den snabbaste jag gjort, men jag såg till att ta det lugnt och sansat.

Så var det dax för cykel. Väl uppe på cykeln började jag trycka på och jag passerade många cyklister. Jag visste att det skulle vara ordentlig motvind åt ena hållet. Det visade sig att det var på väg ut till vändpunkten. Jag har inte hunnit jobba upp mina cykelmuskler ordentligt och det märktes när det var motvind eller uppför. Men jag arbetade lugnt och kontrollerat, gick på tunga växlar när jag kunde utan att dra på mig mjölksyra. Hemvägen var ljuvlig. Med vinden i ryggen kunde jag köra på ganska hårt. Jag gjorde en stabil cykling och såg till att äta och dricka så mycket jag kunde.

Efter att ha cyklat 5.20 var det dags för växling till löpningen. Även här gick växlingen bra och löpningen började också väldigt bra. Jag trippade på och väckte benen. Nu var det också väldigt varm när solen låg på, så jag såg till att dricka vid varje vätskestation. Första varvet (14 km) kändes bra och jag såg möjligheten att komma in på sub 11 timmar. Men vid 20 kilometer protesterade benen. De bara slutade att fungera. Jag fortsatte genom att variera jogg och promenad. När jag gick ut på tredje varvet för de sista 14 kilometrarna insåg jag att det inte skulle bli sub 11, men under 11.30 skulle jag banne mig. Sista milen var hemsk, men jag bet ihop och gick i mål efter 4.40, trött men nöjd. Totaltiden blev 11.22.25

Så. Tillbaka till min tidigare fråga: Skulle löpningen ha gått bättre om jag inte hade sprungit maran förra helgen? Kanske, kanske inte. Det är svårt att säga och jag tänker inte spekulera i det. Jag är fruktansvärt nöjd med mitt marathon och med min insats i Kalmar. Nu har jag genomfört min första järnman och nu vet jag också vad jag måste göra för att förbättra mig till nästa gång.

Ps. Tack för allt stöd och alla hejarop jag fått på plats, Facebook, e-post och SMS. Det har betytt mycket både inför och under tävlingen.

Jag är en Järnman

2011-08-06T22:32:00.002+02:00

Jag är hemma i stugan igen, otroligt trött. Jag klarade mig igenom Kalmar Järnmannen på tiden 11.22.25 vilket jag är nöjd med. Det finns både positiva och negativa erfarenheter men det tar jag i ett inlägg lite längre fram. Då kommer även någon eller några bilder.

Ironmandebuten är avklarad, I did it!

På väg

2011-08-05T11:11:00.005+02:00

Så var det dax att börja rulla ner mot Kalmar och morgondagens tävling. Efter trevlig middag med vänner från Skåne igår och solig frukost imorse, packade jag mina prylar för att sova en natt på hotell innan starten går imorgon bitti klockan sju. Kroppen känns fortfarande sliten efter lördagens lopp, men jag har inga tider att hålla. Inga krav och ingen målsättning annat än att genomföra och att försöka göra en så stabil tävling som möjligt. Och ja, roligt och spännande ska det bli!

Ps. Vill Ni följa med på SMS under loppet kan Ni messa "KT 249" till 72700. Det kostar 50 kronor och för det får Ni tio tider under loppet. Läs mer här.

Styrka på landet

2011-08-03T23:56:00.000+02:00

Här på landet har jag en del träningsutrustning: TRX, kettlebell, yogamatta, gummiband och så vidare. Men det är ju inte alltid den utrustningen räcker till. Som tur är finns då naturen att tillgå. Med lite fantasi och uppfinningsrikedom behöver man inte någon utrustning utan kan använda det som finns till hands. För en tid sedan sågade vi ned lite träd på tomten. Stockarna efter dessa träd går utmärkt att använda som vikter.

Var det bra eller dåligt? Jag får vänta och se!

2011-07-30T22:52:00.006+02:00

Idag gick Ölands Marathon av stapeln. Loppet utgår från Löttorp på norra Öland och är en trevarvsbana i skön Ölandsmiljö. Min tanke var att göra ett lugnt lopp, ett sista långpass innan Kalmar triathlon nästa helg. Jag stod på startlinjen tillsammans med cirka 90 andra löpare, däribland Emelie som hälsade på. Starten gick och jag och Emelie började jogga iväg. Jag kände på en gång att jag hade pigga ben, så efter någon kilometer trippade jag iväg lite före Emelie. Jag sprang endast på känsla, ingen puls, eller distansmätare. Jag har märkt att jag fungerar bäst så på tävling, men på träning använder jag nästan alltid pulsmätare. Jag hade en skön och lätt känsla. Ingenting kändes jobbigt och jag passerade löpare efter löpare.

När jag kom till tio kilometersmarkeringen visade klockan på 47 minuter. Ingen dålig start för att vara mig och det kändes fortfarande lätt. Vid 20 kilometer visade klockan 1:33:19. Vad händer?! Andra tio kilometern på 46 minuter, och fortfarande pigg! Det är ju halva loppet kvar tänkte jag. Strax därefter passerade jag två löpare, jag hejade på dem, peppade och önskade lycka till. Den ene av löparna frågade då vad jag gjorde, skulle jag hålla den farten? Jag svarade att jag troligen höll alltför hög fart, men att det fick bära eller brista. Men någonstans inom mig kände jag att idag var dagen då jag skulle klara ett av årets stora mål: en mara på sub 3:30. Men vad skulle det då innebära för nästa helgs tävling?

Jag fortsatte att springa med en bra känsla. Jag passerade 30 kilometer på 2:23. Jag hade alltså tappat lite på tredje milen som innehöll en kisspaus. Jag var bara tvungen! Nu började det kännas tyngre, men jag kunde fortfarande springa obehindrat. Där och då bestämde jag mig för att springa för att klara mitt mål, även om det kommer surt efteråt (nästa helg). Vid 35 kilometer fick jag en dipp. Det var tungt och jag fick jobba mentalt för att fortsätta. Då blir jag jag omsprungen av en man jag tidigare sprungit om (för övrigt den enda som passerade mig under loppet). Det gav mig den extra energi jag behövde. Jag satte blicken på hans rygg och hängde på. Även om jag inte kunde hålla hans tempo så var det bra draghjälp.

Efter sista vätskestationen (vid 38 kilometer) var det bara att köra på. Jag ökade på steget lite, passerade någon löpare till och när jag nådde Löttorp hörde jag publiken skrika. Bland dem stod Emelie som valt att kliva av efter två varv, nöjd med sitt träningspass. Att se och höra henne gav mig ny energi och jag ökade lite till. Tre hundra meter från mål dyker hon upp igen och springer med mig till målfållan. Måltiden blev enligt min klocka 3:24:51 (det officiella slutresultatet har ännu inte publicerats). Om detta var bra eller dåligt för nästa helg visar sig, men just nu känner jag att det inte spelar någon roll. Jag är så otroligt nöjd och nu ska jag bara njuta av den här prestationen!

Läsarfråga

2011-07-28T23:03:00.018+02:00

Det kom en fråga från en av mina läsare och jag tänkte svara här.

"Jag har en fråga kring pulsbaserad träning som jag hoppas du kan och vill svara på? :o)
Jag tänkte försöka bli duktigare på att använda min pulsklocka och träna i de olika pulszonerna, och undrar hur du beräknar vilken arbetspuls du ska ha vid en viss procent?
Tar du med din vilopuls i beräkningen (Karvonens uträkning) eller tar du bara den procent du vill träna på x din maxpuls (220-ålder eller 210-0,5xålder)?
Det blir ju en viss skillnad på arbetspulsen beroende på vilket räknesätt man använder?"

Det finns lite olika sätt att få fram rätt zoner, men för de flesta måste Du känna till DIN maxpuls. Det finns olika formler för att beräkna denna, alla mer eller mindre osäkra. Det beror på att maxpulsen är genetiskt betingad och därför väldigt svårt att få fram genom en formel. Den maxpuls jag pratar om här är den idrottsspecifika maxpulsen, dvs. hur högt kan jag pressa mitt hjärta under en viss - och just denna - aktivitet. För maxpulsen är olika i olika idrottsgrenar beroende på hur många muskler som är aktiverade och vilken yttre påverkan som finns (vatten mm).

För att få fram sin maxpuls finns det lite olika vägar att gå. Tänk på att alla tester ska ske när du är utvilad och fullt frisk. Har du eller har haft hjärtproblem ska du alltid prata med din läkare innan du gör dessa tester.

Maxpulstest: Ett maxpulstest görs tillsammans med en utbildad testledare som på ett säkert sätt kan guida och peppa dig till maximal prestation. Det är sällan du når din maxpuls den första gången/gångerna du gör ett sådant test. För att verkligen nå din maxpuls krävs väldigt stor vana av att kunna ta ut sig maximalt. Men även om du inte är van så kommer testledaren att kunna ge en ganska säker uppskattning om var din maxpuls är.

Eget maxtest: Du kan även göra ett eget maxpulstest, men var medveten om att det är väldigt svårt att pressa sig själv så hårt som det behövs. Det bästa sättet är att hitta en svag uppförsbacke som är runt 600-800 meter lång. Spring sedan denna backe med stegrande fart så att du håller maxfart när det är cirka 100 meter kvar. Jogga ned till start igen. Spring backen tre gånger och se verkligen till att ta i allt du bara kan. Kolla pulsen när du når backens slut, tänk på att pulsen kan öka lite en stund efter att du slutat springa. Notera den högsta puls du fick och lägg sedan på 10-15 slag så är du ganska nära din maxpuls.

Uppskatta: Det går även att uppskatta sin maxpuls genom någon av de formler som finns. Räkna ut din maxpuls enligt någon av formlerna (220- ålder, 210-halva åldern osv) ställ in din klocka på att visa procent av maxpuls, det blir lite enklare på detta settet. Efter uppvärmning jobbar du upp pulsen tills klockan visar cirka 85 procent, fortsätt sedan där i tre till fyra minuter. Det ska vara jobbigt: du ska vara anfådd och det ska vara ansträngande att prata, men du ska fortfarande ha lite mer att ge. Stämmer inte din känsla med detta så ändra maxpulsen i klockan fem slag upp eller ned och försök igen. Om det känns lättare så höjer du maxpulsen, är det jobbigare så sänker du den. På två till fyra ändringar är du tillräckligt nära för att kunna använda det värdet som motionär.

När du sedan har din maxpuls så kan du använda den för att räkna ut de olika zongränserna. Det vanligaste är att ta procent av maxpuls och de zoner som brukar rekommenderas till motionärer är:

1. Uppvärmning eller mycket lätt träning (50-60%)

Det här är en lätt träningszon som för många innebär en snabb promenad eller mycket lätt löpning. Kort sagt en låg energiåtgång där energin till största del kommer från fettet.

2. Lätt träning (60-70%)

Träningsnivån är fortfarande relativt lätt och kan med fördel användas till distanspass eftersom du påverkar hjärtkapaciteten och ökar uthålligheten. Dessutom stärks dina leder och ligament utan alltför stor påfrestning.

3. Relativt ansträngande träning (70-80%)

I den tredje pulszonen blir träningen jobbigare, men det ska fortfarande vara hanterbart. Du förbättrar syresättningen av musklerna och konditionen. Nivån passar bra för snabbdistanser eller lättare intervaller.

4. Hård träning (80-90%)

Nu börjar det bli riktigt jobbigt. I den här zonen förbättrar Du konditionen och stärker hjärtat. Dessutom ökar Du mjölksyratåligheten och kan höja din tröskelpuls. Nivån kan användas för tempoträning och medelintensiva intervaller.

5. Riktigt hård träning (90-100%).

Det här är riktigt tuff träning med höga mjölksyranivåer. Använd den här nivån till högintensiva intervaller, men Du bör vara relativt van vid att träna för att ligga i den här zonen.

Karvonens formel

Ett annat sätt är att använda den så kallade Karvonens formel då du även tar med vilopulsen i uträkningen.

Karvonens formel (maxpuls - vilopuls x tänkt zongräns + vilopuls).

Beräkningen blir lite noggrannare under förutsättning att uträkningen är dagsaktuell. Vilopulsen kan variera ganska så mycket, beroende på om kroppen är dåligt återhämtad eller om du har en infektion i kroppen. Då kan vilopulsen vara förhöjd med 5-15 slag. Om du räknat ut dina zoner med en vilopuls som mättes när du var utvilad och fullt frisk kan du överanstränga dig. Det behöver inte vara någon jättestor skillnad, risken finns ändå att du går över din gräns. Just detta gör att jag tycker denna formel är lite krånglig, även om den är bra.

Ett annat sätt att använda pulsen på är att utgå från son tröskelnivå, men det sparar jag till ett kommande blogginlägg.

Öland från söder till norr

2011-07-27T21:48:00.009+02:00

Under mina år här på Öland har jag funderat på att cykla ön från norr till söder (eller tvärtom), alltså mellan fyrarna Långe Jan (i söder) och Långe Erik (i norr). Men av någon anledning har det inte blivit av. Antingen har vi bara varit här någon enstaka vecka eller så har jag haft fullt upp med att bygga på huset. Men nu tyckte jag att det var dags, särskilt som det skulle bli ett bra träningspass inför triathlontävlingen Kalmar om en dryg vecka.

Sagt och gjort. I morse körde jag och frun ner till Ölands södra udde. Även fast jag har varit på Öland regelbundet de sista elva åren så har jag aldrig varit söder om Färjestaden, så det var roligt att se ön från en annan sida. På södra udden släppte frun av mig för att åka vidare till Kalmar för att storhandla och gå på IKEA: - jag är SÅ ledsen att jag skulle cykla och inte kunde följa med... Not!

Jag valde att cykla norrut på den östra vägen där det är mindre trafik. Snabbt märkte jag att borde varit smart (eller kanske lat) och valt körriktning efter hur vindarna låg över ön idag. För redan från början märkte jag att det var motvind som gällde på det här passet. Men det ger ju bara lite extra träning - eller hur!?

Jag trampade på, benen kändes pigga och kilometrarna försvann under mig. När jag började närma mig 80 kilometer var det dags för en liten fika - det hör ju faktiskt till när man cyklar långt. Första ställe som såg trevligt ut var Ölands Boulehall Jag måste erkänna att jag aldrig hört talas om det tidigare, men de hade gott kaffe och goda våfflor.

Efter fikat fortsatte jag att trampa och efter någon mil började jag känna igen mig. Det var fortfarande mot eller sidvind, men det gick ganska ok. När jag sedan svängde ut på den "vanliga" vägen kom väggen: kraftig motvind rakt framifrån. Nu blev det tungt, men med endast fyra mil kvar kändes det överkomligt. Nu tog jag det i korta mentala etapper. JAg fokuserade först på att ta mig till Källa, sedan Löttorp, Böda, Byxelkrok osv. för att slutligen komma till Ölands norra udde och fyren Långe Erik. På det sättet kändes det inte så långt till nästa mål. När jag lade mig i gräset vid fyren och pustade ut hade jag kört 15 mil. Och jag är väldigt nöjd: ett av mina planerade äventyr på ön är avklarat. Vi får se vad nästa blir....!

Plus eller minus på hälsokontot

2011-07-25T22:30:00.007+02:00

Jag har haft en härlig dag idag. Den började med att jag klämde ur mig en artikel på ca 4500 tecken. Sen blev det långsimning, 3500 m i bassäng med våtdräkt. Jag är ju ute i senaste laget med simningen och att börja simma in våtdräkten två veckor innan loppet är på tok för sent, men nu blev det så. Och det gick väldigt bra.

När vi kom hem igen var hemma igen drog jag och E igång med bullbak, jag är grym på att baka bullar. Och att baka eller laga mat med E är alltid lika spännande och kul, även om allt tar lite längre tid och hon har sin bestämda åsikt om hur vissa saker ska göras.

Min plan var att passa på och städa lite när degen jäste, men hon hade andra planer. "Pappa kan du hjälpa mig att sätta på mig skorna" hör jag från hallen. När jag kommer dit hade hon plockat fram löparskorna. När jag frågade vad hon ville göra sa hon "träna" som att det var självklart. Med skorna på och på väg ut vände hon sig om och sa "kom då, jag vill ha någon att träna med". Så det var bara att följa med ut och genomföra vårt första PT-pass tillsammans. Det blev marklyft kombinerat med löpning och sedan lite olympiska ringar. Hon gör riktigt fina marklyft.

När vi var tillbaka vid bullbaket funderade jag lite på det här med plus och minus på hälsokontot. Jag kan ju inte ärligt säga att bullar är nyttigt, även om jag skulle vilja. Jag är en riktig "sucker" för kanelbullar (och frun har ett toppenrecept med både kanel och kardemumma). Men att äta en bulle då och då spelar faktiskt inte någon större roll. Speciellt inte om man tränar ganska mycket. Ibland måste man även tänka på själen lite. För mig gör en bulle, vid rätt tillfälle, själen glad.

Efter avslutat bullbak blev det ett brickpass, dvs. att kombinera två grenar och öva övergången mellan dem. Idag blev det cykel och löpning. Just övergången från cykel till löpning kan vara väldigt otäck om man inte är van. Benen är väldigt stumma efter cyklingen, så det är svårt att få till ett bra löpsteg. Till dagens träningspass hade jag satt på de nya tävlingshjulen som jag fått låna för att testa på Kalmar Triathlon. Det är ett par Easton 90 mm karbonhjul och de är så sköna att köra på. Frågan är om jag kommer kunna skiljas från dem efter tävlingen.

Cykling och Hornsjön runt

2011-07-23T23:38:00.005+02:00

Som ni förstått är det ganska mycket träning för min del just nu. Igår körde jag ett ordentligt cykelpass bestående av fyra tempointervaller - eller fyra varv - á 2,2 mil. Här på ön är det ganska intressant att cykla dessa intervaller för varje varv kan se väldigt olika ut för vinden har en tendens att ändra sig från en sekund till en annan. På det första varvet hade jag medvind större delen av sträckan och det känns ju alltid bra. När jag sedan gav mig ut på andra varvet hade jag en känsla av att det skulle gå fort med medvind och allt. Men då hade vinden vänt, så istället hade jag motvind stora delar av banan. Och så fortsatte det. Nya förutsättningar på varje varv. Bra träning eftersom jag aldrig kunde slappna av helt utan var tvungen tänka till lite.

I morse hade jag lätt stumma vader och tanken på att springa Hornsjön runt, ett lopp på 5,5 eller 11 km, var inte särskilt lockande. Men sent på eftermiddagen drog jag mig ändå mot Pensionat Hornsjön och starten för loppet. Jag hade bestämt mig för att springa 11 kilometer som ett träningspass (snabbdistans). Efter lite uppvärmning kände jag mig fortfarande stum i benen, men när starten gick hamnade jag så att jag kunde ta rygg på några stycken som höll ett ganska bra tempo. Vi avverkade den första kilometern på 3.39 minuter, vilket egentligen är för snabbt för mig. Men jag höll i och tänkte att farten skulle sänkas när vi kom ut i skogen. Det gjorde den också, men de fyra första kilometrarna avverkades på under fyra minuter per kilometer. Trots det kändes kroppen okej. Hornsjön runt går till stor del på stigar i kohagar och skogen. Vissa partier var lite steniga och en del väldigt leriga, men på det stora hela var banan väldigt fin. De sista två och en halv kilometrarna består underlaget av mjuk sand och det sög ordentligt i benen. Men ganska snart hörde jag hejarop och insåg att målet var nära. Jag lyckades lägga på en liten spurt och gick i mål på 46.34 minuter. Jag är väldigt nöjd!

30 km Sörmlandsled

2011-07-21T09:14:00.009+02:00

I början på veckan åkte jag hem till Stockholm en snabbis igen för att träffa kunder och min revisor Ann-Sofie. Vi bestämde att vi skulle springa en sväng innan vi kollade mina siffror. Jag styrde träningen och planen var att springa på Sörmlandsleden. Jag har sprungit där tidigare, men för Ann-Sofie var det första gången. Vi tog pendeln till Handen där stationen ligger ca 100 meter från Sörmlandsleden, precis vid Rudans frilufsområde. Tanken var att springa leden i skönt tempo till Flemingsberg och därifrån ta pendeln hem igen, en sträcka som jag uppskattat till ungefär 25 kilometer.

Sagt och gjort. När vi började springa i Handen hade jag samma underbara känsla som jag när jag sprang Åre Extreme Challange för ett par veckor sedan. Benen bara spratt och det var ren glädje att springa. Ann- Sofie hade en lite tyngre dag. Hon var i slutet på en treveckorsperiod av tung träning, men vi matade på och sprang kilometer efter kilometer. Vi stannade och tittade på kartan lite då och då för att hålla koll på var vi befann oss och hur långt vi hade kvar. När vi hade sprungit nästan 20 kilometer, med lite felspringningar, insåg vi att det skulle bli lite längre än 25 kilometer. För mig kändes det bara bra, men Ann-Sofie började bli sliten. Vi gnetade på och mot slutet började hon "hallucinera" om Coca-cola. Så känslan när vi såg toppen på höghusen var underbar och när vi kom ut på asfalterad mark kollade jag klockan: den visade 30 kilometer! Vi stannade vid första kiosk och köpte dryck. När vi kom hem köpte vi take away och åt maten i solen på bryggan där jag bor. Sen blev det en snabbdusch innan jag skulle träffa nästa kund under tiden som Ann-Sofie gick igenom mina siffror. Dagen avslutades med lite Sup på en spegelblank sjö vid Hellasgården.

Under löpturen på Sörmlandsleden fick jag en idé: Att springa Sörmlandsleden ned till min storasyster som bor mellan Nyköping och Katrineholm, en sträcka på cirka 160 kilometer. Jag tänker mig tre dagars löpning med två övernattningar i vindskydd någon gång i september. Någon som är sugen på att följa med?

Minilopp och långlopp

2011-07-15T22:02:00.005+02:00

Idag är jag världens stoltaste pappa! Lilltjejen har sprungit sitt första löplopp: Lilla Victorialoppets miniklass, 1500 meter. Dagen till ära hade hon fått alldeles egna löparkläder - och "löparflätorna" satt också på plats! Jag tycker att det är viktigt att även hon känner att hon har egen och särskild sportutrustning precis som vi. När vi kom till Borgholm frågade vi henne flera gånger om hon ville att min fru eller jag skulle springa med henne, men hon svarade resolut att nej, hon skulle springa själv. Och det beslutet stod hon fast vid. Vi fick inte vara i närheten av henne i startområdet. Hon värmde upp själv, såg med stora ögon på alla andra barn som skulle springa och vi såg att hon var både nervös och förväntansfull. Plötsligt fick vi syn på gamla bekanta till E. En liten tjej hon träffade första gången på BB Stockholm där de föddes med ca 30 minuters mellanrum och sedan tillbringade nästan en vecka bredvid varandra. Trots att de inte setts på länge fann de varandra direkt och sprang hand i hand större delen av loppet.

När startskottet gått och alla stuckit iväg började vi fundera på om vi kanske borde springa med, åtminstone i bakgrunden om något skulle hända. Så jag stack iväg. Men så fort hon fick se mig frågade hon "vad gör du här". Så jag ursäktade mig med att jag ville ta kort och då var det ok. Båda tjejerna stretade på och var superduktiga. Visst var det jobbigt ibland och de gick ett par gånger. Men när vi kom ut ur skogen och de hörde publiken fick de nya krafter. När de kom in på idrottsplatsen spurtade de och tog sig i mål på ca 13 minuter. De pustade ut i ungefär två sekunder och sen var det dax för det viktigaste: medalj och glass! Jag är så otroligt stolt över henne och det var så roligt att hon själv tyckte det var kul att springa, så jag hoppas det blir fler lopp i framtiden.

Efter en fika i Borgholm satte vi oss i bilen och började köra hemåt. För nu var det min tur. Familjen släppte av mig på vägen, i Sandvik knappt 3 mil söder om Böda där vi bor. Målet var att springa hem och utforska den västra kustvägen, en väg jag tidigare aldrig sprungit så långt söderut. Det var otroligt vackert med havet och Kalmarsund på vänstra sidan och det öländska Alvaret på de högra.

Men löpturen hade ett smolk i bägaren: Efter en knappt timmes löpning kände jag plötsligt något rinna längs med benen. Jag kastade av mig vätskeryggsäcken och upptäckte att vätskeblåsan gott sönder. Det värsta är att det inte är första gången det händer mig. Båda gångerna det hänt mig har vätskesäcken spruckit. En gång kanske kan betraktas som otur, men två gånger....? Nu kommer i alla fall inte jag använda en vätskeblåsa från Nathan Human Propulsion Laboratories igen. Så jag avslutade med att springa de sista ca 20 km både varm och törstig. Så när jag kom hem var det vätska som gällde. Dessutom var jag otroligt sugen på läsk. Det händer inte ofta, men nu blev det en flaska Schweppes Lemon. Sen blev det läggdags tidigt efter en väldigt, väldigt bra dag.

Åre i eufori!

2011-07-10T20:41:00.015+02:00

Vilken helg jag haft i Åre! Tidigt i fredagsmorse tog jag flyget till Östersund. Hur jag skulle ta mig därifrån till Åre visste jag inte, men tänkte att det går väl tåg eller någon buss. När jag landade och började kolla blev jag förvånad: det fanns inget som skulle funka både dit och hem. Att ta mig dit skulle inte vara några problem, det fanns ett tåg senare under dagen som skulle fungera. Men för hemresan på söndagen så fanns det varken tåg eller buss där jag skulle hinna med mitt flyg. Alternativet var flygtaxi, men det skulle kosta nästan tusen kronor vilket jag inte tyckte det var värt. I det läget såg jag reklamskyltarna för hyrbilar, så jag chansade. Och hade tur! Det fanns en bil ledig OCH det blev mycket billigare än alternativen - och dessutom är det ju ganska bekvämt att kunna åka när jag känner för det. Men jag funderar fortfarande på varför de inte anpassar tåg- och bussförbindelserna med flygen. Så många är det ju inte.

Annars ägnades fredagen åt förberedelser inför tävlingen, häng med med trevliga människor och mycket nervositet. För jag har varit väldigt nervös och orolig för det här loppet. Att springa femton kilometer är inga problem, men när dessa även innehåller tusen höjdmeter upp och ned är det en annan sak. Jag har aldrig tidigare sprungit i fjällen och visste inte hur jag skulle klara det. Så det var både skrämmande och spännande.

Klockan 9 på lördagsmorgonen gick starten för lagtävlingen. James som körde den första sträckan (paddling) gissade att det skulle ta knappt två timmar. Jag gick upp vid sju, sprang ett par kilometer för att få igång kroppen. Efter frukost och lite vila såg jag till att vara vid växlingszonen runt klockan 10.00. Jag gick runt och insöp den trevliga atmosfären, gick på toaletten ett par gånger (jag springer alltid på toaletten flera gånger innan en tävling) och värmde upp lite till. James kom springande upp mot växlingen ca kl. 10.45 och då var det min tur att börja jobba. Efter en klapp på axeln från James började jag trippa uppåt över Åre torg, mot Tott hotel och vidare upp i Tottliften. Mitt mål var att klara löpningen på två och en halv timme, men redan efter torget började jag att passera tävlande som gick istället för att springa. Så jag började fundera på om jag var dum som sprang och om jag skulle få äta upp det senare. Men jag kände mig ganska pigg och körde på.

Vid Tottliften kom den första ordentliga branten, där valde jag då att gå istället för att springa. Jag visste inte hur banan såg ut, men hade sagt till mig själv att vara smart och gå i de riktigt branta partierna och springa när det planade ut. Den planen höll bra och jag passerade många löpare från olika klasser (solo och duoklasserna startade innan lagklassen). Första delen av banan var en jordstig som på vissa ställen var ganska lerig. Men ju högre upp jag kom desto mer sten och berg blev det och mycket blötare och lerigare. Vissa delar mot slutet av stigningen var mer klättring än löpning. Så roligt! Jag visste inte hur banan såg ut då det var första gången jag springer här men jag kände mig stark hela vägen och efter en timme såg jag Åreskutan. Vilken glädje! Jag ökade stegen och sprang in i kontrollen för ett glas saft och en banan.

Sen bar det utför och jag kände en sån eufori när jag sprang. Jag skrek av glädje och skrattade högt när jag kastade mig ner för berget. Det var väldigt stenigt och trixigt i början, jag fick leka bergsget och det var väldigt roligt. Ett parti sprangs på skrå i snö om man ville - och det ville jag. Längre ned blev det mer myrlikt underlag. På ett par ställen sjönk jag ner till knäet i leran, på ett ställe trodde jag faktiskt att skon skulle bli kvar. Banan slutade med några kilometer på grusväg.

När jag trodde att jag hade cirka fyra kilometer kvar började jag höra en röst. Det lät som en speakerröst, men det kunde det väl inte vara? Det måste helt enkelt vara från något av de hus som fanns i närheten. Men rösten blev starkare och starkare och när jag frågade en man bland åskådarna hur långt det var kvar fick jag reda på att det bara var femhundra meter. Då blev det extra fart på mina ben! När jag kom in för växling hade mycket krafter kvar. Otroligt glad och full av energi kunde jag konstatera att jag klarat det på under två timmar! Jag är så nöjd. Jag har alltid älskat att springa i skogen och annan sorts terräng men tyvärr har det inte blivit så mycket av det de sista åren. Nu får det bli en ändring på det, det är ju så underbart!

Skönt cykelpass, men katastrofal simning

2011-07-05T22:00:00.008+02:00

Jag och min nya cykel börjar lära känna varandra mer och mer. Dagens pass var skönt, men jobbigt. Tanken var att göra runt nio mil, gärna med lite insprängda intervaller, och det blev det. Började med vinden i ryggen och det kändes väldigt lätt. Jag fick hålla igen under uppvärmningen men sen kicka jag igång. Det blev två mil i högt tempo sedan fortsatte jag med tio minuters tempo intervaller resten av träningen. Nog för att jag veta att jag brukar ha lätt för cyklingen men idag gick det nästan för lätt. I intervallerna kunde jag nästan hålla samma tempo som när jag tävlade förr. Med tanke på att jag inte har mer än 8 cykelpass i år så är jag lite förvånad att kroppen svarade så bra som den gjorde idag. Hur som helst riktigt skönt att få den känslan med tanke på att det bara är en månad kvar till Kalmar Järnmannen.

Då är jag mer orolig för simningen som varit ett problem då min axel strulat mycket. Nu känns det som att den fungerar ok, men jag har ju ingen vana och teknik. Och igår var kanske inte den bästa dagen att ta sitt första simpass utomhus på: det gick närmare en meters vågor i havet! Visst en meter låter inte så mycket, men när man simmar känns det. Vet inte hur länge jag höll på, men jobbigt var det. Jag hoppas få till det innan Kalmar - jag har ju faktiskt en HEL månad på mig ;)

I morgon är det dags att åka från Öland ett tag. Först ska jag träffa lite kunder i Stockholm och sedan far jag vidare till Åre där jag ska springa upp för någon kulle som visst kallas Åreskutan....? Jag ska alltså springa löpetappen för ett lag på Åre Extreme Challange. Det som lät så bra för några veckor sedan, känns som en något mindre bra idé idag. Vad tänkte jag på egentligen? Rent planeringsmässigt ligger inte tävlingen så bra, med tanke på både andra tävlingar och semestern med familjen. Men det lät ju så roligt - om man nu kan tycka det är roligt att springa uppför Åreskutan (har ni sett hur hög den är?). Jaja, har jag nu lovat det så är det bara att köra på. Och det ska bli både utmanande och roligt.

Stolt och inspirerad

2011-07-02T09:09:00.003+02:00

För mig är jobbet som tränare så mycket mer än bara träningen. Jag vill se helheten för att få träningen och kroppen att fungera. Och med helheten menar jag alla delar av personens liv, oavsett om det är en motionär eller någon som tävlar på elitnivå. Ibland blir det ju lite för mycket i livet och träningsmotivationen försvinner. Eller så blir träningen ytterligare ett stressmoment när vila är det enda rätta. Och visst är träningen viktigt även i dessa lägen, men ibland måste vi inse att det finns annat som måste komma före och som måste få vara viktigare.

I min roll som coach försöker jag hjälpa människor att själva hitta vägarna och komma fram till beslut genom att vägleda dem. Att hjälpa dem att sätta realistiska mål och nå dem. Och ibland blir jag lite extra stolt över dem. Igår pratade jag med en tjej som tävlar på elitnivå inom sin idrott och som jag coachat mot ett par speciella mål under året. Det första klarade hon med bravur. Hon gjorde så fantastiskt bra ifrån sig, långt över mina förväntningar. Tyvärr innebar tävlingen att hon tog ut sig lite för mycket och kroppen gick in i ett stresstillstånd. Sedan dess har jag försökt lämna henne ifred för att inte stressa henne ännu mer. Men jag har ändå försökt visa att jag finns här - om och när hon vill. Särskilt med tanke på att hennes andra mål äger rum under hösten och kräver en extremt hård prestation. Under vårt samtal igår berättade hon att hon bestämt sig för att avstå från den tävlingen. "Den finns ju kvar" sa hon. Och när jag hörde henne säga det blev jag så stolt och glad över hur hur mycket hon växt. Det är sådana tillfällen som ger mig inspiration och arbetsglädej. Dessutom betyder detta att vi kommer ses i sommar och springa en tävling tillsammans. Jag ser verkligen fram emot besöket!

Ps. Efter samtalet funderade jag på varför det är så mycket svårare att coacha sig själv mot rätt beslut och handlingar?

Vila, värme och en bränd rygg

2011-07-01T07:04:00.002+02:00

Nu har jag njutit av min första semestervecka. Efter midsommarhelgen blev E och jag ensamma på Öland, ungefär samtidigt som solen och värmen kom. Så vi har mestadels spenderat dagarna på stranden. Det är riktigt härligt att se lilltjejen. Att vara vid vattnet är det bästa hon vet, hon är helt klart ett "vattendjur". Jag var likadan när jag var liten. Jag badade så fort isen hade släppt och kom jag inte upp förrän läpparna var lila. Numera brukar de flesta kalla mig badkruka - och jag kan kan till viss del hålla med dem. Jag vill ha varmt vatten (gärna runt 25 grader) för att tycka det är skönt att bara bada. Men handlar det om någon typ av vattensport bryr jag mig inte. När jag var i Dala-Floda och forsspaddlade vad det till exempel 13 grader i vattnet. Och visst, vi hade våtdräkt på oss, men man blir ordentligt kall ändå. När jag tävlade i kortdistanstriathlon hände det också att jag simmade utan våtdräkt i 17 grader. För mig handlar det nog inte så mycket om hur kallt det är utan vad jag ska göra. Att bara ta ett dopp när det är kallt - och det inte är nödvändigt - känns inte så lockande, men ge mig en surfbräda eller något så hoppar jag i med glädje.

Vi har haft det väldigt lugnt och skönt här och det är precis det jag behöver. Lite träning har det blivit, men inte mer än ett pass om dagen. Stora fokuset har varit att E ska ha det bra. Som tur är gillar hon att sitta i vagnen när jag springer, på så sätt har jag kommit ut på några löprundor. I onsdags fick jag dessutom lite barnvaktshjälp. E var hos en kompis där bästa J lovade att passa henne ett par timmar. Så jag tog tillfället att rasta "det nya spjutet från Merida", sex mil tempo blev det. Med tanke på att jag kört så lite cykel kändes snitthastigheten på 33 km/h bra, särskilt som jag inte låg över 70% av maxpuls. Men det finns en del mer att göra där. Dessutom behövs det några mil till för att köra in cykeln, men det känns redan nu väldigt bra.

Och så har jag - i vanlig ordning -lyckats bränna ryggen de här dagarna. Eller dagarna: det skedde i måndags, alltså första dagen på stranden. Jag var duktig och använde solskydd (jag har blivit mycket bättre på det mot tidigare), men kom ju inte åt överallt på ryggen. Så nu kan man se exakt var jag inte kom åt! Det innebär också att det tydligt går attt se mina brister i rörligheten av axelleden. Sen kom jag på att E kunde hjälpa mig att smörja ryggen, och det gör hon med glädje. Hon är världens bästa dotter.

Ps. Jag har även fått ett väldigt roligt jobb under hösten. Jag återkommer med det när det är officiellt.

Äntligen semester

2011-06-25T14:05:00.006+02:00

Äntligen har jag semester! Jag inledde ledigheten i onsdags med att min fru och jag var på Grand Hotells Spa Raison d'être hela eftermiddagen. Otroligt lyxigt, särskilt som vi fick en Spa-svit alldeles för oss själva. Varvade ner snabbt och rejält och bara njöt. Sen packade vi bilen och åkte till landet som blir min fasta punkt under de kommande sju veckorna.

Jag började semester med att fira midsommar. Tanken var att vi skulle få en massa besök från släkt och vänner, men då vissa hade ryggskott och andra behövde jobba blev vi helt ensamma. Det resulterade i att vi gick över till vänner igår och fick en trevlig kväll med mycket musik och god mat.

Annars har midsommarhelgen inneburit lugn och ro och bara vara-tid. Har bland annat hunnit testa den första av mina två SUP-brädor som jag fick levererade förra helgen. Att SUP:a på Öland är helt klar annorlunda än i Stockholms innerstad. Vågorna är högre och det går faktiskt att surfa på vissa vågor, vilket är otroligt roligt. Det var länge sedan jag vågsurfade och jag blev sugen på att göra det igen.

Att vara på landet är väldigt skönt. Resan är lång, men den fyller sin funktion. När man väl är här finns inget annat att göra än att ta det lugnt. Det spelar ingen roll vad som händer i Stockholm, man kan inte göra något åt det i alla fall och det är väldigt avslappnande. Min plan med årets semester är självklart att umgås med familj och vänner och ta det lugnt, men även förbereda mig för den stora tävlingen i augusti. Och där har jag mycket att göra. På grund av allt för mycket jobb under våren ligger jag ca två månader efter med träningen. Det har inneburit att jag varit tvungen att sänka min ambitionsnivå inför tävlingen. Lite trist, men sånt händer. Det viktiga är ju att man själv inser det i tid och kan revidera målbilden så den är realistisk efter de förutsättningar som finns.

Drycker utan alkohol

2011-06-21T10:04:00.002+02:00

Det här med mat och dryck ligger mig varmt om hjärtat, det har ni säkert förstått. Men att jag är utbildad sommelier och har jobbat som restaurangchef kanske ni inte visste. Nu var det många år sedan och jag bejakar inte det intresset lika mycket som förr. Men fortfarande gillar jag att ta ett glas vin eller en öl till maten. Vissa perioder av min träning försöker jag att helt undvika alkohol. Just nu är jag inne i sådan period. Detta är inte alltid så lätt, särskillt inte den här tiden på året då det är mycket grillfester med mera. Jag är inte så förtjust i att dricka läsk, det passar sällan till maten. Det som återstår är vatten av något slag.

Det finns visserligen en alkoholfri öl som jag tycker är riktigt bra, Carlsberg. Men det är inte alltid öl fungerar och bland de alkoholfria vinerna har jag ännu inte funnit något som går att dricka. I år har Systembolaget introducerat en ny alkoholfri dryck. Det är en maltbaserad dryck som finns i två smaker, Blodapelsin/hibiskus och Äpple/grönt the. Jag måste erkänna att när jag först hörde talas om dem så var jag väldigt skeptisk. Jag tänkte att det är väl säkert en massa tillsatt socker eller liknande. Men döm av min förvåning när jag läste innehållsförteckningen. Det är inga tillsatser alls i dryckerna. Och de är riktigt goda, både att bara dricka och till mat.

SATS går framåt

2011-06-20T12:48:00.004+02:00

I dagens DN-ekonomi skrivs det om att SATS har ökat sin omsättning väldigt mycket. De vill fortsätta att expandera i Sverige och planerar fler nya anläggningar. I artikeln ställs några frågor till SATS VD Farhad Jabbari. På frågan om vem som är SATS största konkurrent svarade han "Soffan". Att det finns fler aktörer på marknaden ger branschen bredd. Jag håller med. Att branschen växer tyder ju på att fler och fler inser värdet av att röra på sig. Och visst måste han väl säga att konkurrensen är bra och att SATS vill tjäna pengar, men att soffan anges som främsta konkurrent visar att de också har ett folkhälsoperspektiv i sitt tänkande. Kanske klyschigt, men den bästa träningen ÄR ju den som faktiskt blir av.

Tuffa pass

2011-06-19T21:40:00.005+02:00

Helgen har varit väldigt intensiv, men rolig. I fredags eftermiddag, efter mycket krånglande och köande för att ta mig ut ur stan, mötte jag upp Sara, Ann-Sofi och Jonas vid parkeringen nedanför Hammarbybacken. Tanken var att avsluta arbetsveckan med lite backintervaller. Vi var alla lite heta på att komma igång så vi var okloka nog attinte värma upp, utan köra en vända uppför backen direkt. Och där kom syreskulden. Musklerna skrek efter syre, men de syretransporterande systemen hade inte kommit igång ännu, vilket innebar att syret inte räckte till. Så det bildades massor av mjölksyra i musklerna. Efter tredje, fjärde intervallen började kroppen komma i balans igen. Inför den femte och sista intervallen kändes det bra och när vi kom ner igen kände jag att jag hade krafter kvar, så jag körde en sjätte också. Sen avslutades kvällen med mys i soffan.

På lördagen var det full fart med städning, bakning och matlagning. Till lunch väntade vi besök av E´s mormor, morfar och extramormor som ville fira E som blir fyra nästa vecka. Detta gjorde att jag fick skjuta lite på min planerade MTB-cykling. Men vid sex mötte jag upp M vid Hellasgården, sedan plågade han mig i en och en halv timme. Benen var stumma från fredagens backar och jag har inte de cykelben som jag har haft. Men det ska jobbas upp de närmsta veckorna. Så nästa gång jag cyklar med M ska jag ge honom en tuffare match. Väl hemma igen blev det fortsatta förberedelser inför helgens stora händelse och monsterpass: Dotterns barnkalas: två timmar med elva barn på tre till fem år!!!

Klockan 5.00 vaknade E och det första hon sa var " idag kommer mina kompisar och ska fira mig" (vi lyckades tack och lov få henne att sova ett par timmar till innan vi gick upp och förberedde allt. Prick klockan 14 ringde den första lilla gästen på dörren. Sen åts det melon, jordgubbar, kakor och tårta. Sedan var det dansstopp (jag var lika frågande första gången jag hörde det: Det är disko men när musiken stängs av måste alla stå b

lickstilla) och skattjakt (nej, fiskdamm duger inte längre). Det var otroligt roligt att se hur duktiga alla barnen var. De skötte sig väldigt bra och är så snälla mot varandra. Roligast var förstås att se hur roligt E tyckte det var. Men nu är jag trött och sliten. Undrar egentligen vad som var jobbigast: Sex intervaller upp för Hammarbybacken eller barnkalas....?

Maten den maten

2011-06-13T10:04:00.002+02:00

Jag har ju tidigare skrivit om att jag tror att vår vana att äta halvfabrikat och mat med mängder med tillsatser är en stor bov i dramat när det gäller vår allmänna hälsa, alltså både viktproblem och annat eftersom sådan mat sällan är särskilt näringsrik (se ett tidigare inlägg här). För en tid sedan diskuterades återigen förslaget om att höja skatten på onyttig mat, dvs. produkter som innehåller en hög andel socker, fett etc. En intressant diskussion, men hur ska gränserna dras? Ställt på sin spets (och med risk för att jag inte är ordentligt påläst här) undrar jag vad som händer med frukt som ju innehåller en hög socker mängd. Och som jag ser det är det inte bara chips, godis och läsk som är "onyttigt", utan även halvfabrikaten med dåligt näringsvärde och mängder med E-nummer.

Så jag skulle hellre se det omvända, dvs. lägre pris på nyttig mat. Självklart ser jag problem med att dra gränser även här. Hur definierar man vad som är nyttigt och inte? Men jag har en idé, en tanke som jag gärna skulle vilja prova på Er:

- Hur vore det om man sänkte skatten på mat som saknar - eller har minimal mängd - tillsatser?

Om jag tänker rätt skulle det innebära att priset på grönsaker, frukt, rent kött, fågel och fisk med mera skulle bli lägre. Idag är det ju ofta billigare att köpa halvfabrikat med massor av tillsatser. Och även om det är sämre för hälsan är ju pengar en stark drivkraft när det gäller hur vi konsumenter handlar. Många skulle säkert vilja handla nyttigare. Ekologiskt. Närproducerat. Mer näringsrikt. Men eftersom det är dyrare får ekonomin styra. Så blir det ändå de onyttigare alternativen som hamnar i varukorgen.

Vad tror Ni, kan detta vara ett sätt att påverka folkhälsan och få oss att ha en hälsosammare kosthållning?

En toppen helg som avslutades med SUP

2011-06-12T18:58:00.009+02:00

Helgen har varit väldigt social och rolig. Det började i fredags med att jag och E möte upp lite kompisar i området för lite lek. Det ena ledde till det andra och till slut satt vi vuxna och tog en kall dryck på uteserveringen medan barnen sprang runt och lekte. Detta var så trevligt så efter det gick vi till den lokala kinesrestaurangen och åt middag. När vi väl kom hem såg vi en film: De första tio minuterna var väldigt bra. Mer minns jag inte - för efter det sov jag!

I lördags fick vi långväga vänner på besök. Det var fem-sex år sedan vi sågs senast så det var en hel del att prata om. Efter en trevlig lunch hemma hos oss tog vi en långpromenad som slutade på en uteservering - med ytterligare ett par kalla som sällskap. Det var så roligt att träffas igen och jag hoppas vi kan se till så att det inte går lika lång tid till nästa gång vi ses. Kvällen avslutades med ett löppass. Det var väldigt skönt att bara springa ensam, med och för mig själv. Det har inte blivit så många sådana pass de sista månaderna. Oftast har jag sprungit med kunder och det blir inte samma sak. Då är jag ju där för kundens skull och fokuserar helt på honom/henne och inte på min egen träning.

Så i lördagskväll somnade jag med ett leende på läpparna, dels för att dagen varit bra, dels för att jag såg fram emot söndagsmorgonen. Då var det nämligen dags för lite SUP (Stand Up Paddle) tillsammans med James från Kajaktiv. Tanken var att jag skulle få lite utbildning så att jag själv ska kunna instruera i SUP-paddling. Vi startade runt åtta på söndagsmorgonen och paddlade från Sjöhistoriska muséet runt Skeppsholmen och tillbaka. Det hela gick väldigt bra. Jag höll mig på brädan hela tiden, men det var lite vingligt några gånger. Väl tillbaka vid Sjöhistoriska bytte vi brädor och testade lite olika tekniker. Det var väldigt roligt - och det är grym träning. Jag kände nästan omgående hur hårt coremuskelaturen fick jobba. Jag kan helt klart tänka mig att jobba på SUP:en med vissa av mina kunder. I sommar kommer jag dessutom att ha några brädor på Öland. Så är Du på norra delen av ön och vill prova är det bara att höra av Dig!

Sugen på PT-träning på norra Öland i sommar?

2011-06-10T10:09:00.000+02:00

Jag finns tillgänglig från och med midsommar!

Linslus - inte bara i träningssammanhang

2011-06-09T19:01:00.002+02:00

Dagens DN hade en artikel om trafiken i Stockholm.

Irriterande

2011-06-07T20:05:00.001+02:00

På väg hem från Öland i söndags stannade vi på Rasta i Kalmar för att fylla tanken och käka glass. Passade på att köpa ett nummer av tidningen Fitness. Tyckte att omslaget verkade bekant och kollade därför att det var juninumret. Så jag tänkte inte mer på det - förrän min fru bläddrade i tidningen och sa att hon redan läst den och att hon trodde att jag redan hade den. Och mycket riktigt: Det visade sig nämligen vara 2010-års juninummer! Riktigt, riktigt dåligt.

Helgen som gick...

2011-06-06T20:01:00.011+02:00

Det blev en del "funktionell" träning i helgen. Vi var på landet där jag och min pappa fällde fem stora träd på grannens tomt som skymde vår kvällsol, dock inte utan motstånd. Från träden, alltså. Grannen var hur medgörlig som helst. Det resulterade i många stockar att bär och fruktansvärt mycket ris att släpa, så till hösten tänkte jag grilla. Är Ni sugna är det bara att ta med korv och dryck - vi står för glöden på norra Ölands största grill (?).

Jag hann även med ett barfotapass i Bödaskogarna. Kanske inte världens smartaste idé att springa barbent i skogen, så förutom en skön känsla resulterade passet också i ett antal småkryp på kroppen. Fästingar är inte det bästa jag vet och normalt brukar jag inte få särskilt många, men den här gången räknade jag till åtta.... Under helgen prövade jag också min nya leksak. I början av veckan fick jag nämligen leverans från Merida. Förutom nya tempohojen innehöll paketet också en ny MTB-ram. Som sagt, undrar hur många gånger per år man kan ha julafton?! Passet på cykeln blev en kort inkörsvända, tre mil för att känna på hur cykeln kändes. Har en del småsaker att rätta till, men i stort sett kändes den väldigt, väldigt bra.

Tillbaka i Stockholm avslutades helgen med mys i solen tillsammans med familjen. Vi promenerade till Vinterviken med dottern på cykel. Nu har hon inga problem att ta sig fram, att bromsa eller cykla fort runt torget tillsammans med sina kompisar. Jag är så stolt! Och nu är jag precis hemkommen från helgens sista träningspass. Fyra vändor uppför Hammarbybacken. Tänk att någonting kan göra så ont och samtidigt vara så skönt! Det är nog bara mjölksyra som kan skapa den känslan. Mjölksyra och kanske vetskapen om att jag nu förtjänat att spendera resten av kvällen i TV-soffan.

Barfotalöpning på modet

2011-06-05T12:14:00.001+02:00

Barfotalöpning har blivit på modet - särskilt efter boken "Born to Run", som nyligen kom på svenska (läs DN:s recension här). Själv har jag sprungit i mina "Fivefingers" i nästan två år. Men jag ser dem inte som löparskor utan som ett träningsredskap som jag använder för att stärka fotens muskelatur. Om man använder barfotalöpning på rätt sätt tror jag att det kan vara väldigt bra sätt att utveckla löpningen på. Men jag ser att många idag köper "barfotaskor" och använder dem som rena löparskor och ökar på så sätt belastningen för fort. Ofta med överbelastningsskador som följd, vilket jag tror kommer att öka den närmsta tiden. Så mitt råd är att använd dem gärna, men ta det försiktigt. I början räcker det kanske med att bara gå i dem kortare sträckor.

Ps. Även om jag alltså sedan länge tillhör de övertygade var jag tvungen att köpa boken. Har ännu inte hunnit läsa den, men den verkar riktigt, riktigt rolig!

Ny sponsor

2011-06-04T10:41:00.000+02:00

För några veckor sedan fick jag möjligheten att prova X-Cross glasögon. Jag har testat dem både under löpning och cykling och tycker det är väldigt sköna. Det är lätt att byta lins på dem och det finns en uppsjö av olika linser att välja på. Nu har har vi bestämt att starta ett samarbete, så jag har blivit med glasögonsponsor.

Klart ungen ska ha bra grejer del II

2011-06-03T09:43:00.000+02:00

I vår familj har vi en regel: den som är borta över minst en natt måste ha med sig någon form av present hem. Det behöver inte vara något dyrt eller fint: en påse godis eller något annat symboliskt funkar (ofta något träningsplagg till frun). Sedan vi fick barn brukar presenterna ofta vara till dottern. Efter Göteborgshelgen blev hennes present lite försenad, men nu har hon äntligen fått de löparskor jag länge tänkt köpa. Och förhoppningsvis blir det springa av i helgen!

Jag är arg!

2011-06-02T09:52:00.004+02:00

I veckan som gick var min fru på så kallad 4-års kontroll med vår dotter. För Er som inte vet innebär det att man kollar syn och hörsel och att barnet kan allt sånt som "man ska kunna" vid den åldern (rita ett kryss och en "huvudfoting", räkna till tio, kunna lika många färger m.m). Dessutom följer man upp barnets fysiska utveckling, alltså längd och vikt. Det visade sig att vår dotter var 105 cm lång och vägde 20,4 kg. Alltså har hon ett BMI på 18,4. Till saken hör att hon varit bland de "större" redan från början: Hon vägde 4,2 kg när hon föddes och låg på det övre strecket av "BVC:s normalkurva" även när hon "bara" ammades (Vid 6-månaders kollen frågade läkaren vad vi tänkte göra åt hennes vikt!).

Hur som helst innebar hennes BMI ett långt förhör om hennes matvanor och ett ännu längre förmaningstal om vad vi inte bör låta henne äta. Och hör här: några frågor om hur mycket godis, glass eller läsk hon fick vi inte. Inte heller om halvfabrikat, snabbmat eller fika. Nej, frågorna rörde vad hon tyckte om att dricka, vilka frukter hon tyckte om och om hon åt grönsaker. Eftersom vår dotter dricker vatten, bubbelvatten, mjölk och juice (till frukost) uppmanades vi att sluta med mjölk till maten! Och när dottern själv berättade att hon åt äpple, banan, jordgubbar, melon och vindruvor beordrades vi att låta bli bananerna och vindruvorna. Dessutom skulle vi försöka att få henne att äta mer grönsaker (att vi har fullt sjå med att få henne att inte BARA äta grönsaker lyssnade man inte på) och att låta henne springa och gå själv mera. Allt detta för att BVC stirrar sig blinda på BMI-siffran.

Är det vettigt? Jag blir så fruktansvärt arg! Att en person är så totalt okunnig om vad hon pratar om kan ju förstöra barnets relation till mat för all framtid. BMI är en indikator - ett mätinstrument - som fungerar hyfsat väl på större befolkningsmängder. Inte på enskilda individer. Och även då är det rätt trubbigt eftersom det exempelvis inte tar hänsyn till att muskler väger mer än fett. Du kan alltså vara rätt vältränad och ändå ha ett för högt BMI. Personligen är jag just nu endast överviktig enligt denna mätmetod. För ett år sedan, dvs. innan jag började med triathlon, tränade jag mycket styrka och thaiboxning. Då led jag av fetma enligt BMI.

JAG vet att BMI är ett mått som inte stämmer, men jag tänker på dem som inte har kunskap om detta och får sånt slängt i ansiktet på sig. Det finns inte en chans att jag tänker börja sätta min dotter på diet. Om människan hade lyft blicken från sina papper och tittat på min dotter hade hon sätt att det inte stämmer. För små barn borde BMI-måttet slopas helt. En 4-åring som är proportionerlig, är långt ifrån stillasittande och frisk som en nötkärna ska inte behöva få skriften "Kostråd för runda barn".

Ps. Och jag vet att detta är dumt och osakligt, men det hela blir ännu värre av att kvinnan som sätter sig till doms över dotterns vikt själv är KRAFTIGT överviktig.

In i väggen....?

2011-06-01T20:35:00.002+02:00

Vi människor kan pressa oss själva väldigt långt. Vi är otroligt uthålliga och vi klarar mycket, både fysiskt och mentalt. Men ibland går vi över gränsen. När jag pratar om träning är jag noga med att även prata om vila. Ska jag kunna hjälpa någon med träningen måste jag även ha koll på hur personen i fråga lever sitt liv för övrigt. Hur mycket han eller hon jobbar, hur mycket sömn som är normalt, hur ser familjelivet ut m.m. Annars vet jag inte hur stor träningsbelastning som är möjlig för just den personen. Sover jag endast 5 timmar per natt och jobbar 50-60 timmar per vecka kommer jag inte att kunna träna 20 timmar. Belastningen på kroppen blir för stor och den kommer inte kunna ta åt sig den träningen. För att inte tala om att knoppen också tar stryk.

Men jag vet att detta är lättare sagt än gjort. Vi är inga superhjältar någon av oss. Med jämna mellanrum kommer vi alla att hamna i perioder där vi på ena eller andra sättet inte lyckas hålla balansen i livet. Det viktiga är då att lyssna på kroppen och knoppen så att vi inte pressar den för långt. Kroppen vill hjälpa oss med den behöver lite ömhet tillbaks för att kunna göra detta. Perioderna i livet när allt är hysteriskt går ju tyvärr inte att undvika. Och det är ju ok så länge det gäller kortare perioder. Tyvärr tenderar dessa perioder att gå från en vecka till flera veckor och ibland månader. Undantaget blir plötsligt normalläge. Och förr eller senare säger kroppen ifrån. Lyssnar vi på kroppen i tid räcker med en kortare viloperiod för att återhämta oss. Men om vi i dessa lägen ignorerar kroppen kan det sluta med långvarig sjukdom.

Jag brukar vara duktig på att lyssna på min kropp, på att känna när gränsen är nådd. Och nu är jag där. Efter en vår med mycket av allt och en maj som varit totalt hysteriskt känner jag att min kropp och knopp behöver lite vila. Missförstå mig inte, nästan allt jag gjort är saker jag tycker är roliga. Men det spelar ju ingen roll när det blir för lite vila. Efter min helg i Åre vaknade jag med feberkänningar och alltså hög tid att slå av på takten. Som tur är väntar nu nästan en veckas ledighet på sköna Öland där jag brukar kunna ladda batterierna ordentligt.

Klart ungen ska ha bra prylar

2011-05-31T11:51:00.006+02:00

Jag tror att jag glömt nämna att min dotter fått en ny cykel. En Merida Dino 16", alltså samma märke som jag är sponsrad av. Min fru tyckte det var onödigt eftersom hon precis lärt sig cykla - jag kunde inte hejda mig utan beställde cykeln typ två dagar efter att hon cyklade själv för första gången - och den gamla ärvda 12"-hojen fortfarande funkar bra. Särskilt som den nya cykeln är lite, lite för stor. Men klart ungen ska ha bra grejer!

Ps. Kan tillägga att hon tidigare "cyklat" på en Specialized-hoj, en s.k. "springcykel" eller "balanscykel" som hon fick när hon fyllde 1 år. I och för sig var hon nog lite mer än 1 ½ år när hon började "cykla" på den ute. Och då tog det inte många timmar innan hon hittade balansen. Så nu bytte vi till "trampcykel" utan att använda stödhjul. Lite svårt hade hon att lära sig bromsa med pedalerna -hon ville gärna bromsa med fötterna - men på det stora hela funkade det hur bra som helst.

Workout Åre

2011-05-28T16:05:00.010+02:00

Jag är i Åre för att föreläsa och hålla en löpklass under Workout Åre. Som vanligt på dessa träningsevent finns det mycket energi i luften: alla är glada och träningsivriga. När jag tillfrågades om att delta blev jag väldigt smickrad. Det har alltid varit lite av en dröm att få presentera en klass på något av de större eventen. Och nu har jag gjort just det. Imorse hade jag min löpklass. Det gick väldigt bra tyckte jag och efteråt lät flera deltagare mig veta att de gillade den. Så det är en riktig egotripp att vara här. Dessutom bor jag på Holiday Club där jag kan använda badet hur mycket jag vill, jag får sova och jag behöver inte tänka på något annat än mig själv och de uppdrag jag har. Jag träffar många kollegor, både gamla och nya bekanta. Dessutom har jag fått en så stor komplimang att jag nästan trillade av stolen. Igår intervjuades jag nämligen av mina stora förebilder inom träningsvärlden. Anledningen till att hon ville träffa mig var för att hon tycker jag tilhör Svergies tio bästa tränare! Jag blev otroligt smickrad och rodnade ordentligt. Själv har jag svårt att se mig där, men jag tar väldigt ödmjukt åt mig av det hon sa.

Nu när jag är här och har det så bra tänker jag ändå på min familj där hemma. De har fått stå ut med en hel del den här månaden. Jag har jobbat väldigt mycket och det har varit många resor. Min fru har fått dra ett stort lass när det gäller hem och dotter. Som tur är ser jag slutet på den intensiva jobb- och reseperioden närma sig. På tisdag eftermiddag börjar en nästan veckolång ledighet. Och det behövs verkligen.

Jobbhelg

2011-05-24T22:06:00.005+02:00

Som sagt var det jobb i Göteborg som gällde i helgen, men även löpning. Innan jag åkte fick jag överta en startplats från en av mina kunder. Jag tog den "ifall att", tänkte att det kunde vara en trevlig träningsrunda efter jobbet. Sagt och gjort. Tjugo minuter innan startskottet gick promenerade jag ut från mässan med ambitionen att springa lugnt och avslappnat. Någon bra tid räknade jag inte med efter de långa arbetspassen på mässan. Så döm min förvåning när klockan visade 45 minuter vid 10 kilometer - jag som inte ens tog i! Och då började hornen växa ut i pannan. Kanske skulle jag försöka trycka på lite i alla fall...? Inte för att jag hade mycket för det: Göteborgsvarvet har växt, nästan 44 000 personer startade och det var väldigt trångt under långa sträckor. Särskilt de sista fyra-fem kilometerna när jag försökte lägga i en högre växel. Men jag gick i mål på höga 1.35 och det är jag väldigt nöjd med.
,
Efter loppet åt jag middag hemma hos en kollega och hennes man som jobbar hos Merida, en av mina sponsorer. God mat och god dryck - och på det en god natts sömn hos dem. För klockan åtta på söndagsmorgonen stod det MTB-cykling på schemat. Prick åtta gav vi oss iväg. Och exakt fem minuter senare var mina ben fulla av mjölksyra! Jag hade ingen kraft i benen och varje backe var en plåga. Så det blev en riktigt jobbig cykelrunda. Men jag genomförde den - ibland är det mer än tillräckligt.

Göteborg

2011-05-20T17:10:00.002+02:00

Nu är jag på plats i Göteborg, mest för att jobba men jag ska eventuellt även springa Göteborgsvarvet imorgon. Kul också att träffa en massa trevliga människor - och att en del lösa tankar på samarbeten och projekt så smått börjar ta form. Mer om det senare. Idag har jag också varit på Radiohuset här i Göteborg, där jag gjorde en intervju som ska sändas i SR/Radiosporten någon gång under helgen. Så med andra ord är det fullt upp!

Årets första bad

2011-05-15T22:20:00.007+02:00

Den här helgen spenderade jag på Kajaktiv i Dala Floda tillsammans med resten av gänget från UCSP. Tanken var att vi skulle få utmana oss själva genom att lära oss forspaddla. Efter att ha åkt bil i några timmar från UCSP på lördagsmorgonen möttes vi av James som äger Kajaktiv och var vår tränare den här helgen. Efter att ha fått vår utrustning - och lunch - gick vi i vattnet. Första uppgiften var att lära oss hur man tar sig ur kajaken när man hamnat upp och ner. När, alltså. Inte om. För mig var detta den första av många gånger jag låg upp och ner i vattnet den dagen.

När vi lärt oss att rulla ur kajaken lärde vi oss hur man tar sig upp igen med en kompis som stöd. Efter det följde många olika övningsmoment: att svänga, hur man ska tänka på hur strömmarna går etc. Efter en hel dags paddlande åt vi middag på Dala Floda värdshus där all mat och dryck som serveras är ekologiskt. Det blev inte någon sen kväll, alla var trötta och dessutom laddade vi för dag två i vattnet. Då åkte vi bil en bit högre upp på älven innan vi paddlade oss ner. Otroligt roligt att paddla längre sträckor, surfa och känna på vildare forsar.

Allt var väldigt utmanande och fruktansvärt roligt. Och vi hade en otrolig tur med vädret också. Istället för de utlovade ca 9-10 graderna med regn hade vi solsken och ganska bra med värme. Vattnet var också förvånansvärt varmt för årstiden - om man nu kallar 13-14 grader varmt. Förutom att kolla vattentemperaturen märkte jag att jag inte är särskilt rörlig i höfterna - ett problem när man paddlar kajak eftersom det är höfterna som till stor del styr kajaken. Jag måste också säga att jag älskar skogarna i Dalarna - fantastiskt fina att springa i. Jag gick upp extra tidigt i morse och tog en löprunda på ca 20-25 minuter. Jag njöt varje minut - även om det regnade.

Oväntad present

2011-05-13T19:09:00.004+02:00

Fredagen den trettonde ska ju vara en otursdag, men för min del bar dagen med sig en oväntad present. När jag kom hem hittade jag nämligen ett paket i brevlådan: två par nya strumpor från Gococo, min sponsor sen ungefär ett år tillbaka. Som vanligt fanns det även Bounty-chokladbitar i paketet. Kokos och choklad är inte riktigt min grej, men jag gillar helhetsgreppet (strumporna är ju gjorda av kokosfibrer). Men framförallt gillar jag strumporna, så tack Annie och Linnéa!

Se tidigare inlägg om GoCoCo här och här.

Rörlighetsträning

2011-05-11T15:36:00.006+02:00

I nya numret av Lifestyle Golf Magazine (nr 3, 2011) skriver jag om rörlighetsträning.

Helgen som gick....

2011-05-09T11:24:00.000+02:00

Helgen som gick var relativt lugn, trots att jag jobbade en av dagarna. Dessutom är det underbart att det fina vädret kommit tillbaka. Jag njuter i fulla drag varje minut jag är ute i solen. I lördags blev det en tidig löprunda tillsammans med en kompis. Vi sprang till och runt Sickla sjö (ca 21 km). För mig blev det en tung runda. Det kändes att jag hade mycket träning i kroppen sen veckan före då jag hade ovanligt många kundträffar där jag själv sprang. Jag kände mig sliten, helt enkelt.

I söndags jobbade jag för Cykloteket och deras MTB-läger på Lida friluftsgård i Tullinge. Jag pratade konditionsträning och vikten av att planera sin träning. Dessutom fick jag ett träningspass på cykeln. Mitt första MTB-pass på flera år! Väldigt trevligt.

Fartlek med Radiosporten

2011-05-08T10:09:00.001+02:00

Igår sändes ytterligare ett avsnitt i Radiosportens träningsserie inför Stockholm maraton.

Lyssna: Fartlek i Mahrlos motionsserie

LFA - Löpning för alla

2011-05-07T19:24:00.002+02:00

Nu är det officiellt! Jag är träningscoach på webbsidan LFA - Löpning för alla. Tre program för 10 km ligger nu uppe (kolla in dem här) och fler kommer...!

Dax för dottern att börja tävla...?

2011-05-06T10:23:00.001+02:00

Löp- och tävlingssuget börjar komma tillbaka. Håller som bäst på att kolla upp fler och andra tävlingar under året. Hade först tänkt springa Ölandsmaran, men eftersom den går helgen innan Kalmar Triathlon får jag hoppa över den. Apropå det tycks det här med löpning smitta av sig. Dottern "tävlingsspringer" så fort det ges tillfälle och min fru har just anmält sig till sitt livs första lopp. Så jag funderar på om Victorialoppet kunde vara något för hela familjen. Vad tycker Ni, kan man anmäla en 4-åring till Lilla Victorialoppet (1500 meter) i sommar?

Koffeinfantast

2011-05-05T09:48:00.001+02:00

Med jämna mellanrum försöker jag lägga av med att dricka kaffe - eller åtminstone dra ner på mängden. Men saken är den att jag inte kan - det är alldeles för gott med kaffe! Däremot har jag funderat över hur mycket pengar jag lägger på "take away-kaffe". Jag börjar ofta morgonen med ett kaffeköp på väg till kontoret, första kundmötet osv. Men nu är det slut med det, för i helgen köpte vi en Nespresso-maskin. Så nu kommer jag alltså att tjäna pengar - eller lurar jag bara mig själv med snedvriden shoppinglogik....?

Fiberrik kost - på gott och ont

2011-05-03T08:23:00.001+02:00

Veckan före påsk läste jag en intressant artikel i SvD om att en alltför fiberrik kost inte alltid är det bästa (läs artikeln här). Artikeln fick mig att fundera på varför vi människor ofta har en "allt eller inget"-inställning när det gäller kosten. Antingen ska man äta massor av fett eller inget alls, inga kolhydater eller massor. Frossa eller svälta sig med bantningskurer, den ena värre än den andra. Var har balansen tagit vägen? Strävan efter en balanserad kost och en lagom mängd mat? Och tänk om vi också kunde sluta tillsätta en massa konstgjorda och onödiga saker i kosten - eller åtminstone välja bort mat med tillsatser - och äta naturliga råvaror istället! Jag är säker på att vi alla skulle må så mycket bättre då. Kort sagt, en allsidig och blandad kost på naturliga råvaror i lagom portioner - behöver det egentligen vara svårare än så?

Helgen som gick....

2011-05-01T20:21:00.004+02:00

Över deklarationsblanketterna (sista minuten-deklarationer har blivit något av en tradition i vår familj) så här på söndagskvällen summerar jag helgen och är nöjd. Visst, det blev ett par träningspass mindre än jag tänkt mig, men i gengäld har jag umgåtts med vänner och familjen. Ätit gott och myst med min dotter. Ibland är ju det minst lika viktigt som att träna.

Men imorse blev det i allafall en cykeltur, knappt 8 mil utåt Ekerö med trevligt sällskap. Det kändes bra, det var ett relativt lätt pass - även om vi hade ganska mycket motvind.

Apropå cykelturer har jag på senare tid lagt märke till att cyklister inte längre hälsar lika ofta på varandra när de möts. Det tycker jag är tråkigt. Jag hoppas att det inte blir så som bland löpare som inte alls hälsar när de möts. Jag tycker att en nick, en blick eller ett kort hej är en enkel sak som gör träningsrundan mycket trevligare.

Flapjacks - ett måste

2011-04-28T22:14:00.001+02:00

Sen en tid tillbaka har min fru och min systerdotter en matblogg tillsammans. Det betyder alltså att det ofta finns massor av god mat och fantastiska bakverk här hemma.
En ny favorit är s.k. Flapjacks, en slags nyttigare kaka (observera: nyttigare) som funkar både som kaka till kaffet och som efterrätt - eller när suget sätter in under sena (läs: nattliga) arbetspass framför datorn. Just det är min akilleshäl: när jag jobbar sent kan jag inte låta bli att småäta. Dessutom blir ju sömnen - och därmed allt annat - också lidande. Alltså: "note to self": sluta jobba på nätterna! Men först ska jag bara ta en kaka till...
.

Receptet till kakorna - och adressen till bloggen - hittar Ni här.

Föreläsning på Alewalds

2011-04-27T06:52:00.004+02:00

Reklam för kvällens föreläsning på Alewalds i dagens DN. Välkomna!

Påskens sista löppass på ön

2011-04-25T09:14:00.003+02:00

Efter en dag med kroppsarbete i trädgården och fika i solen, tog jag bilen till Löttorp för att springa intervaller på bana igår kväll. Körde 14 x 1 000 meter. Det var skönt, jag hade en lätt känsla i kroppen och kunde faktiskt ha gjort ett par till - om det inte var för att jag lovat komma hem och tända grillen! Imorse tog vi en lätt morgonjogg hela familjen, knappt fem kilometer i lugn takt. Perfekt "uppladdning" för ett antal timmar i bil tillbaka till stan igen (och med tanke på trafiken lär det bli betydligt fler än vi skulle vilja...).

Påskläsning

2011-04-24T16:20:00.001+02:00

En kopp kaffe i solen och en bunt tidningar att läsa:
- Sämre kan man ha det...!

Äntligen Öland

2011-04-22T11:31:00.003+02:00

Jag är tillbaka på världens bästa ö - i solsken dessutom! Än så länge håller jag löftet: inget jobb på huset. Det är en utmaning att inte låta sig stressas av allt som måste göras, som jag skulle vilja göra, och bara ta det lugnt. Men lite jobb blir det. Håller bland annat på att skriva träningsprogram för en ny träningssajt som snart ska lanseras. Jag ska också svara på träningsrelaterade frågor. Mer om allt detta senare.

Och tränar gör jag. Hittills har det blivit två - eller tre, beroende på hur man ser på saken - löprundor. Igår blev det först "Lilla rundan" (ca 4,6 km) med familjen. När de vek av mot stugan fortsatte jag med "Stora rundan" (ca 10 km). Och i morse sprang vi ca 7 km tillsammans innan frukost. Så ja, jag är nöjd med vår nya löparvagn - och att min fru också börjat gilla att springa - för det är mysigt att kunna vara ute hela familjen. Dessutom är de passen perfekta återhämtningspass för mig eftersom de går i långsammare takt än jag vanligtvis springer i.

Vagn eller cykel?

2011-04-20T17:03:00.004+02:00

Inför min föräldraledighet för några år sedan köpte vi en löparvagn som användes flitigt. Men när jag började jobba använde vi vagnen alltmer sällan. Så när dottern var drygt två år sålde vi den eftersom vi inte trodde att vi skulle använda den mer. Trodde vi, alltså. För under årets resa till Portugal insåg vi att vi kanske var lite för snabba där. Med en fru som nu börjar hitta lusten att springa och en lånad vagn (grannarnas) som påminde oss om hur bra det är, insåg vi plötsligt behovet. Så vi köpte en ny häromdagen. En likadan som nu packas ner inför påskhelgen på landet.

Funderar också på att ta med mig cykeln. Och samtidigt är ju målet att ta det lugnt. Sova. Ha kvalitetstid med familjen. Hur mycket hinner man egentligen med på fyra dagar? För det finns ju en risk för att prylarna som följer med utan att användas blir ett stressmoment och ett dåligt samvete. Äsch, jag kanske skulle göra som min fru föreslår: strunta i cykeln, satsa på löpning den här helgen och fokusera helhjärtat på cykeln nästa helg istället. Man behöver ju inte göra allting alltid.
.

Snabba marathonlöpare

2011-04-19T15:35:00.000+02:00

Häromdagen gick Boston Marathon av stapeln. Även om just det loppet (banan) inte är godkänd för rekord kan jag bara konstatera att de drygt 4,2 milen springs snabbare och snabbare - även om det så klart varierar från bana till bana. Årets upplaga vanns av Geoffrey Mutai (Kenya) som sprang över mållinjen på smått sanslösa 2.03.02. Och tvåan, trean och fyran var inte mycket sämre: Fyran Ryan Hall (USA) gick i mål på 2.04.58. Damerna springer också fortare: Caroline Kilel (Kenya) vann på 2.22.36.

Passar i det här sammanhanget på att minnas norska maratonlegenden Grete Waitz som efter ett par år med cancer gick bort natten till idag. 1983 tog hon det första VM-guldet i marathon någonsin, då det var första gången damerna tävlade i den grenen (VM Helsingfors). Hennes personbästa var 2.24.54 (1986), men mest känd var hon kanske för att hon vann New York Marathon nio (!) gånger. Hon vann London Marathon två gånger oxå - och tog fem VM-guld i terränglöpning. Vilken kvinna!

En bra träningsdag

2011-04-17T20:46:00.003+02:00

Idag har jag haft en fantastisk träningsdag. Först en cykeltur på morgonen. Det blev ca fem mil med intervaller på vägarna ute på Ekerö. Sen blev det en löptur på eftermiddagen/kvällen tillsammans med en kompis. Vi sprang ca 14 km och det gick riktigt bra. Kul med sällskap också. Och att kunna springa i kortbyxor här hemma i Sverige igen - och att det var fortfarande var ljust ute när vi gav oss av. Nu ser jag fram emot påskledigheten på landet. Har bestämt mig för att inte jobba på huset under helgen utan bara sova, träna, läsa, umgås med familjen och äta gott. För det behövs - och det är jag tamejtusan värd!

Artikel i Lifestyle

2011-04-14T19:36:00.003+02:00

För en tid sedan skrev jag en artikel om konditionsträning för golfspelare. Läs den i senaste numret av "Lifestyle Golf" (nr 2/2011) som är en ny golftidning för kvinnor.

Grattis Emelie!

2011-04-11T19:23:00.002+02:00

Samtidigt som jag sprang i Paris krossade Emelie Andersen allt motstånd på damsidan - och tidigare rekord - i TEC (Täby Extreme Challenge). Hon sprang 100 engelska miles (161 km) på 17.40.25. Vilken tjej - och vilken fantastisk prestation!

Läs Emelies egna ord om loppet på hennes blogg här och mer om rekordet här.

Hälsningar från Paris

2011-04-10T14:54:00.007+02:00

Jag befinner mig just nu i ett soligt och varmt Paris. Jag och familjen kom hit i fredags. Vi har haft några fantastiska dagar och idag var det dags för anledningen till att jag är här, Paris Marathon. Det var varmt redan vid starten på morgonen och inte blev det svalare senare. Det var en väldigt trevlig bana och loppet var bra organiserat, men jag saknade sportdryck på vätskestationerna. Jag har lite svårt att äta när jag springer och de hade endast sportdryck på en station efter cirka 33 kilometer. Lyckades dock få i mig lite energi i form av russin. Även om jag inte riktigtt nådde mina tidsmål är jag ändå nöjd. Jag höll allt enligt planen fram till cirka 30 kilometer då benen stumnade. Och visst skulle kunna diskutera olika orsaker till varför det blev så, men det tänker jag inte. Jag bara konstaterar att jag behöver mer långdistansträning. Det är inte helt lätt att ändra om kortdistansegenskaper till långdistans och jag har en del kvar att göra. Idag fick jag ett bra kvitto på var jag står just nu och vad jag behöver göra framöver. Dessutom hade jag en underbar dag med familjen igår. Vi strosade genom stan och tittade på alla möjliga sevärdheter, fikade och åt god mat. Dagen avslutades med en fantastisk middag på tu man hand med frun medan goda vänner tog hand om dottern. Vi åt en trerätters med väldigt bra mat och goda drycker. Jag åt och drack det mesta, men var så klart tvungen att tänka lite på vad jag stoppade i mig. Idag blir det ny middag i vänners sällskap och då tänker jag ha en mat- och dryckesorgie i stora mått. .

Hemma igen!

2011-04-01T21:23:00.001+02:00

Nu är jag åter hemma och det med blandade känslor. Visst är det skönt att komma hem till familjen (även om de var i Portugal min sista vecka. Så roligt att få visa dem allt och att de förstod varför jag gillar detta så mycket. Dessutom var dottern ett charmtroll hela veckan - även om om var lite blyg i början), lite rutiner, min egen säng osv. Samtidigt var veckorna i Portugal fantastiska. Sol och värme. Mycket bra träning med träningskompisar som peppade mig att göra det där lilla extra - ibland kanske lite för mycket. I slutet på förra körde jag ett - vad som var tänkt att bli ett lugnt - långpass eftersom jag var lite sliten av många dagars träning utan vila. Men det blev allt annat än lugnt. Blev så otroligt peppad av av alla andra och stämningen att jag sprang fortare än jag tänkt. Dessutom på en bana som var mer kuperad än Lidingöloppet. Och efter sött kommer salt. Efter passet fick jag frossa, antagligen på grund av saltbrist etc. Så det blev ett par dagars vila. Faktiskt ganska skönt. Och nu så här en vecka senare känner jag mig starkare än på länge. Dessutom har jag haft en heldag med ensam med dottern eftersom dagis varit stängt för planering, en dag som avslutades med "fredagsmys" framför TV:n. Det var alltför länge sedan vi hade det, hon och jag. Att vara med henne ger så mycket glädje och jag har lovat mig själv att bli bättre på det.

Under mina två veckor i Portugal hann jag även prova min linjecykel. Den kändes väldigt ra och svarade redan från första rundan. Det är inte ofta jag hittar en cykel som känns perfekt från början, men det gör den här. Dessutom hann jag få lite coaching när det gäller min egen löpteknik. För hur duktig man själv än är på något, är det svårt att själv se vad man kan förbättra. Därför gillar jag att ta hjälp av andra tränare med jämna mellanrum. Dessutom får jag egen utveckling som coach då jag känner av hur andra arbetar och bemöter mig som "kund".

Nervös direktsändning...

2011-03-30T23:03:00.006+02:00

Idag var det premiär: första gången live i en TV-soffa! Jag medverkade som löpcoach och PT i SVT:s Gomorron Sverige. På väg till TV-huset var jag ordentligt nervös. Visst har jag varit med i TV, men då har det bandats med möjlighet att klippa och ta om. Här skulle det vara LIVE: det jag säger där och då är det som gäller. Tack och lov fick jag lite coaching av min vän Markus som är PR-konsult - det var guld värt när jag väl satt i soffan.

På väg in i studion mötte jag Moa Herngren som också skulle vara gäst i inslaget. Tur det, för TV-huset är en labyrint och jag hade antagligen inte hittat rätt utan henne. Sen var det dags för smink och en kaffe innan det var vår tur.

Jag är nöjd med min insats. Visst finns det kunder gjort annorlunda, men så är det ju alltid. Idag klappar jag mig själv på axeln, en annan dag får jag analysera insatsen tillsammans med min PR-rådgivare för att utvecklas och göra det ännu bättre nästa gång.

Jag och media.

2011-03-24T00:55:00.005+01:00

Jag har fått rapport om att jag förekommit i media de senaste veckorna. Den 14 mars sändes en intervju på radiosporten som spelades in när jag körde intervaller med Martin Marhlo.

Samma dag skrev också Shirin Rågby Djavidi om mig och Running Club i Aftonbladet.

Tvära kast

2011-03-14T23:03:00.002+01:00

Tvära kast i tillvaron: för ett par dagar sedan sprang jag i ett snöigt Sverige, nu springer jag i ett soligt Portugal. Förutom att ha gått från ishalka till barmark har jag även tagit steget från underbart god hemlagad mat med familjen till inte fullt så god hotellmat, men också från storstadsstress till ett lugnare tempo.

Även om vårtecknen började komma i Stockholm förra veckan så kom det ju ett bakslag i fredags. Och självklart hade jag ett löppass inplanerat, men särskilt sugen blev jag ju inte när jag insåg att det snöade. Så kontransten var onekligen stor när jag i söndags eftermiddag hade barmark under fötterna i ett soligt Monte Gordo (Portugal). Med ett stort leende på läpparna fortsatte jag av ren lycka på egen hand när de andra sprungit klart.

Nu har det varit sol hela tiden, det har varit ganska regnigt. Men enligt prognosen ska det vända på onsdag och sedan ska det vara sol. Bara. Vem vet, jag kanske till och med hinner få lite färg innan jag kommer hem.

Som vanligt är det ett gäng sköna människor med på resan. En av dem är Markus Torgeby. Han har en härlig inställning till livet och hans historier från tiden då han bodde i en kåta är underbara. Dessutom är det en fröjd att se honom springa: han har så lätta steg att jag blir avundsjuk.

Bild lånad från www.markustorgeby.se

Att omge sig med inspirerande människor är härligt när man är långt ifrån familjen. Sista kvällen hemma var det uppenbart att min dotter inte var helt nöjd med att jag packade och på lördagen blev det än värre. Hon var både arg och ledsen och det uttrycktes i ett riktigt vredesutbrott där hon både skrek och slogs - vilket är väldigt olikt henne. Efter mycket om och men lugnade hon sig så pass att hon kunde sätta ord på det: ”pappa, jag tycker inte om att du ska åka bort”. Och när jag ringde hem på söndagkvällen sa hon "jag känner mig ensam när Du inte är här". Det var som att ha en kniv i bröstet! Jag har rest ganska mycket och visst har hon sagt att hon längtat och saknat mig, men inte så här. Så när hon ville leka med grannarna istället för att ha en mysig familjekväll hemma var det kanske lika bra. Jag behövde packa allt det jag inte hann under veckan, så hon hade säkert roligare där. Vi får ta igen familjetiden när jag kommer hem.

Projekt på gång

2011-03-07T19:13:00.009+01:00

Vilket underbart vårväder det var i helgen! Tog en lång löprunda (ca 30 km) med Musse Hasselvall i lördags och bara njöt av solen.

Det händer en massa spännande grejer den här veckan också. Imorgon ska jag föreläsa på min nya arbetsplats UCSP. Det ska bli spännande att möta en ny publik. Jag hoppas att de är "på tårna" för jag gillar att ställa mycket frågor till publiken när jag föreläser.

På onsdag är det kick-off för ett företagsprojekt som jag är involverad i. Företaget har bestämt att satsa på sin personal och ska tillsammans med sina respektive träna för att tillsammans genomföra New York Marathon 2012. Företaget har tagit in proffessionella tränare som lägger upp träningen och coachar fram till målet. Fantastiskt att ett företag satsar på sina medarbetar på det sättet! Visst, det är ett mindre företag och ja, större företag kan ha svårt att göra samma sak, men jag tror generellt att arbetsgivare kan göra så mycket mer än att "bara" ge ett friskvårdsbidrag. Dessa bidrag har sällan någon större effekt på personalens hälsa i stort. Min uppfattning är att bidragen används av de som redan tränar, medan de inaktiva inte börjar bara för att de får en friskvårdscheck i handen. Kanske använder de bidragen till massage, ansiktsbehandling eller något liknande, vilket ju är toppen för det allmänna välbefinnandet. Men om målsättningen är att personalen ska börja röra på sig för att må bättre på lång sikt - och på så sätt ge företaget de stora vinsterna i form av minskad sjukfrånvaro etc. - behövs något mer. Också.

Ps. Dessutom börjar resan till Portugal närma sig - ett riktigt ordentligt vårtecken! På söndag bär det av.

Utvärdering av RunningClub

2011-02-28T22:40:00.003+01:00

För omkring två år sedan startade jag ett nytt klasskoncept på Balance Training, Running Club. Det är helt enkelt en löpbandsklass, tänk spinning fast på löpband. Varje tillfälle innebär någon typ av kvalitetsträning, intervaller, backar eller fartlek.

Idag gästades klassen av Sara som skriver bloggen Träningsglädje.se. Nu har hon bloggat om klassen och det blev bra betyg eller vad kan annars "SATS släng er i väggen" betyda?

Sverige, möjligheternas land

2011-02-27T20:43:00.007+01:00

På flera universitet och högskolor runt om i landet ges ofta öppna - och gratis - föreläsningar. Dessutom hålls de ofta av profiler och experter inom sina gebit. Professorer och lektorer av högst rang inom sitt område. En fantastisk möjlighet för alla att enkelt förkovra sig. Under mars anordnar exempelvis GIH (Gymnastik- och Idrottshögskolan) fyra öppna föreläsningar, alla intressanta. Särskilt intresserad är jag av föreläsningen den 19 mars då Kent Sahlin, som är ett stort namn vad gäller uthållighetsträning, talar. Vore kul att få ta del av de senaste rönen inom forskningen, men tyvärr är jag i Portugal just då.

Formen kommer...

2011-02-25T14:29:00.005+01:00

Som jag tidigare nämnt har jag haft lite svårt med motivationen den sista tiden. Jag har gjort det jag ska, men jag har ofta varit ganska ofokuserad under passen. Och inte har det blivit bättre av det kalla vädret. Kort sagt har jag varit lite orolig eftersom Paris marathon närmar sig med stormsteg.

Men nu ser jag en ljusning: dels läste jag i tidningen imorse att det blir varmare i helgen, dels åkte jag till Bosön efter frukost för att köra intervaller med Martin Marlho från Radiosporten. Jag coachar honom inför Stockholm Marathon. Det blev ett väldigt bra pass med 5 x 1000 meter och Martin gjorde bra ifrån sig. Han fick pressa sig lite mer än han gjort tidigare, vilket är bra ibland.

.
Efter en dryg timmes vila var det dags för nästa pass. Denna gång var det olgor (se nedan) med Frida från UCSP tillika min nya arbetsplats. Frida har satt upp ett tufft löpmål och vi kommer få jobba hårt för att nå det men klara målet det ska vi. Det här var första gången hon sprang på bana ordentligt och första gången hon körde olgor. Men hon gjorde det riktigt bra. Visst fick hon slita, men vem gör inte det när man köra denna träningsform?

Sammantaget blev det två bra träningspass och för egen del kände jag att formen finns där, att det vände. Plötslig var det roligt att springa igen. Skönt att konstatera att tunga perioder ibland kan leda till något bra. Så: Paris - Here I come, eller vad det nu kan heta på franska.

Olgor är en intervallform där man genomför 2 x 400m, 2 x 300m, 2 x 200m, 2 x 100m utan att vila emellan. Första intervallen på varje distans ska ligga över tröskelpuls, den andra strax under. Det innebär att du i varje olga får 2000 meter högt tempo. Mycket jobbigt.

Vackra Öland

2011-02-21T22:48:00.000+01:00

Det blev ett par sköna dagar på Öland. Jag måste säga att jag gillade Öland på vintern. Lugnet och tystnaden var underbar, sista natten sov jag nästan tolv timmar! Jag kommer inte ihåg sist jag sov så länge. Och lite bortskämd blev jag också. Halvvägs från Stockholm i tisdags eftermiddag ringde våra Ölandsgrannar och undrade om jag ville ha middag när jag kom fram. Snacka om att vi har bra grannar!

De här dagarna var verkligen vad jag behövde. Även fast jag jobbade en del på huset hann jag ta det lugnt och springa ett långpass på onsdagen: 29 kilometer på vintriga Ölandsvägar, en härlig runda. Men jag gjorde misstaget att springa med vätskeryggsäck i 15 minusgrader och det funkade inte så bra. Vattnet frös. Så jag sprang de första 17 kilometrarna utan vätska, sen hittade jag en kiosk och kunde köpa dricka.

Under löpningen funderade jag en del på varför träningen gått så trögt de senaste veckorna och hur jag ska hantera det. Visst ser jag orsaker. H´s död, för mycket arbete och för lite sömn blir till slut för mycket. Alla råkar vi ut för tyngre perioder där träningen inte känns så bra och rolig. Detta är helt naturligt, både i längre träningsupplägg och på enskilda tävlingar. Så om vi vet att dessa perioder kommer är det bästa vi kan göra att förbereda oss för dem så att vi vet hur vi hanterar dem.

För mig hjälper det att testa nya träningsformer. Eller att ta några dagars träningsvila, träffa människor som ger mig energi och göra saker jag blir glad av. När det gäller dippar på enskilda träningspass eller lopp testade jag en - för mig ny - metod inför förra årets Lidingölopp. Det går ut på att skapa sig ett mantra, något som fylls med ett positivt värde. Själv använde jag tre meningar som talade om vilket tillstånd jag var i: "Jag är lätt, jag är stark, jag är snabb". Så fort det kändes tungt och de negativa tankarna gjorde sig påminda rabblade jag dem. Det funkade hur bra som helst. För tävling och träning handlar ju lika mycket om det mentala som om det fysiska. Så glöm inte bort att träna knoppen när Du tränar kroppen!